Gitarr är sämst
På grund av ett tips på ett totalt kickass sommarjobb från Linnea som går ut på att man spelar musik på nån Svenska Kyrkan-kyrka (vad kallar man det egentligen?? Svensk Kyrka kanske?) hela dagen lång så har jag suttit ett tag nu och spelat in psalmer som ska skickas dit som ett "intagningsprov" eller nåt sånt. Det enda jag kommit fram till under den tiden är dessa punkter:
Egentligen är det väl såhär till viss mån för alla, men ändå, jag känner att det är lite extremt med mig. Jag har (jag är 99% säker) ALDRIG gjort något riff, en ackordföljd, en melodi eller en text som jag inte hatat, eller åtminstone ogillat några timmar senare. Jag försöker typ göra allt för att ignorera det för att jag känner att det måste vara något fel då jag alltid känner så. Men ibland går det inte att ignorera. Igår till exempel. Jag hade precis spelat in det mesta av grunden på psalm nummer 593 i Segertoner, och tänkte något i stil med "Ja, detta kan jag skicka med gott samvete. Tänk att jag äntligen lyckas med något". Sen går jag och socialiserar mig med LP en-två timmar. När jag kommer tillbaka ska jag bara lyssna en gång innan jag lägger mig. Och jag är seriös nu, jag blev typ illamående. Det var den smörigaste skiten jag någonsin hört. Idag har jag gjort allt för att göra den bättre. Och jag tror jag lyckas. Eller vågar jag verkligen lita på det? Om två timmar kommer jag säkert rata denna version med.
VARFÖR är det så här egentligen!? Jag fattar verkligen inte.
Nu ska jag repa till fikakonserten i morgon ringde Klara och berättade. Hejsvejs.
- Gitarr är sämst
- Alternativt jag är sämst, eftersom:
- Jag KAN inte göra en perfekt tagning på gitarr. Jag spelar ALLTID något liiitet fel.
- Jag blir aldrig nöjd.
Egentligen är det väl såhär till viss mån för alla, men ändå, jag känner att det är lite extremt med mig. Jag har (jag är 99% säker) ALDRIG gjort något riff, en ackordföljd, en melodi eller en text som jag inte hatat, eller åtminstone ogillat några timmar senare. Jag försöker typ göra allt för att ignorera det för att jag känner att det måste vara något fel då jag alltid känner så. Men ibland går det inte att ignorera. Igår till exempel. Jag hade precis spelat in det mesta av grunden på psalm nummer 593 i Segertoner, och tänkte något i stil med "Ja, detta kan jag skicka med gott samvete. Tänk att jag äntligen lyckas med något". Sen går jag och socialiserar mig med LP en-två timmar. När jag kommer tillbaka ska jag bara lyssna en gång innan jag lägger mig. Och jag är seriös nu, jag blev typ illamående. Det var den smörigaste skiten jag någonsin hört. Idag har jag gjort allt för att göra den bättre. Och jag tror jag lyckas. Eller vågar jag verkligen lita på det? Om två timmar kommer jag säkert rata denna version med.
VARFÖR är det så här egentligen!? Jag fattar verkligen inte.
Nu ska jag repa till fikakonserten i morgon ringde Klara och berättade. Hejsvejs.
Snö, snö och Hudiksvall
Min faster skulle åka till Hudiksvall för att hälsa på min farmor. Det råkade också vara så att min faster bor på Ekerö, och alltså bor bara några kilometer från Kaggeholm. Nu är jag här hemma i Hälsingland och sitter insvept i täcket på grund av en mycket kall källarvåning i en mycket kall vinternatt.
Men det var inte bara att åka hit. Klockan 13.15 lämnar jag och min faster Brommaplan. Vädret ser ju helt strålande ut. På riktigt, jag vet att det är svårt att se ironi i text, så jag vill bara poängtera att vädret faktiskt var väldigt bra. Allt gick som smort tills vi hade passerat uppsala. Snöröken och dimman blev allt tätare för varje kilometer vi kom närmare Gävle. På P4 ropade de då och då ut att det runt Tönnebro skett flera olyckor vilket medfört att man stängt av E4:an i båda färdriktningarna. Gamla E4:an var dock öppen som vanligt, och man rapporterade att många valde den vägen istället. Låter ju bra tänkte vi, och svängde av vid Hagsta krog. En minut senare sa de att en lastbil kört i diket på gamla E4 och att man borde ta "andra möjliga vägar istället", vad det nu kunde vara för vägar. Vi fortsatte med förhoppning att det skulle vara ordnat när vi nått olycksplatsen.
Vad fel vi kunde ha. Vi stod i kö i, ja jag vet ärligt talat hur länge, men väldigt länge. Nya E4:an, med färdrikning norrut, hann till och med öppnats, men det var ingen idé att vända tyckte vi. Och sen helt plötsligt började trafiken röra på sig och vi åkete med lätta suckar iväg igen. Bara för att upptäcka att vindrutetorkarna frusit under tiden vi stod stilla. YEAH. Jaja, vi hade ju i alla fall några kvadratcentimetrar att se genom, så det fick funka tills vi kommit till något ställe vi kunde stanna och skrapa bort isen. Under tiden kan man ju höja värmen mot rutan, tänkte faster Lisa, och böjde sig ner för att göra så. Jag tittade för tillfället ner i min telefon och skrev ett sms. När jag tittar upp så märker jag hur bred några meter av vägen helt plötsligt blev på högersidan. Och att det var en konstig vägg av packad snö längs vägkanten, just där vägen blev bredare. "Sss..!" hann jag säga, ungefär, innan vi kört ner i (antagligen, vad annars det kan ha varit vet jag inte) EXAKT SAMMA DIKE som lastbilen som just bogserats upp därifrån hade kört ner i. Den föredetta bilkön, som numera ersatts av en massa stressade förare som gasade på lite extra för att ta igen så mycket som möjligt av tiden de förlorat, stirrade förundrat på oss och undrade vad i all världen vi gjorde där nere under tiden som de körde vidare. Var är pappkassarna med kikhål när man väl behöver dem?!
En tysk lastbilschaffis, med ett för övrigt helt ENORMT ekipage som det stod Classic Mercedes Benz på, stannade och drog upp oss. Snäll kille asså! Sen fortsatte vi framåt och helt plötsligt var vägen helt öde. Tom. Som om vi kört fel eller nåt. Men vi fortsatte framåt i förhoppning om att vi faktiskt var påväg rätt. Och det var vi. För plötsligt kommer det en till bilkö. Den här lastbilen hade vi minsann inte fått höra om på trafiknyheterna! Vi stod i kö antagligen lika länge hursomhelst, och undertiden vi står där, får vi höra att den tredje alternativa vägen som var via Ockelbo, OCKSÅ hade köer på grund av olyckor. Helt sjukt. Som en konspiration, någon som ville stänga av norra Sverige från södra, eller nåt i den stilen. Så var det ju inte som tur var, för till slut så lättar kön, och vi åker vidare, tar oss tillbaka till nya E4:an och kommer till slut fram. Resan som brukar ta runt 3 timmar tog istället 6,5 timmar, men oj vad med action vi fick på köpet.
Nu får vi väl se om jag kommer hem igen bara...
Här i Hudik har det varit underbart i alla fall. Har träffat underbara släktingar och vänner; Mor och Far, Syster och Svåger, Farmor och Faster, Oskar och Jonas, Emma och Thilde, Helena och... Aja, jag skiter i att räkna upp alla jag träffat, det får duga såhär. Om en vecka ses vi nog igen, ni som känner er berörda.
Men det var inte bara att åka hit. Klockan 13.15 lämnar jag och min faster Brommaplan. Vädret ser ju helt strålande ut. På riktigt, jag vet att det är svårt att se ironi i text, så jag vill bara poängtera att vädret faktiskt var väldigt bra. Allt gick som smort tills vi hade passerat uppsala. Snöröken och dimman blev allt tätare för varje kilometer vi kom närmare Gävle. På P4 ropade de då och då ut att det runt Tönnebro skett flera olyckor vilket medfört att man stängt av E4:an i båda färdriktningarna. Gamla E4:an var dock öppen som vanligt, och man rapporterade att många valde den vägen istället. Låter ju bra tänkte vi, och svängde av vid Hagsta krog. En minut senare sa de att en lastbil kört i diket på gamla E4 och att man borde ta "andra möjliga vägar istället", vad det nu kunde vara för vägar. Vi fortsatte med förhoppning att det skulle vara ordnat när vi nått olycksplatsen.
Vad fel vi kunde ha. Vi stod i kö i, ja jag vet ärligt talat hur länge, men väldigt länge. Nya E4:an, med färdrikning norrut, hann till och med öppnats, men det var ingen idé att vända tyckte vi. Och sen helt plötsligt började trafiken röra på sig och vi åkete med lätta suckar iväg igen. Bara för att upptäcka att vindrutetorkarna frusit under tiden vi stod stilla. YEAH. Jaja, vi hade ju i alla fall några kvadratcentimetrar att se genom, så det fick funka tills vi kommit till något ställe vi kunde stanna och skrapa bort isen. Under tiden kan man ju höja värmen mot rutan, tänkte faster Lisa, och böjde sig ner för att göra så. Jag tittade för tillfället ner i min telefon och skrev ett sms. När jag tittar upp så märker jag hur bred några meter av vägen helt plötsligt blev på högersidan. Och att det var en konstig vägg av packad snö längs vägkanten, just där vägen blev bredare. "Sss..!" hann jag säga, ungefär, innan vi kört ner i (antagligen, vad annars det kan ha varit vet jag inte) EXAKT SAMMA DIKE som lastbilen som just bogserats upp därifrån hade kört ner i. Den föredetta bilkön, som numera ersatts av en massa stressade förare som gasade på lite extra för att ta igen så mycket som möjligt av tiden de förlorat, stirrade förundrat på oss och undrade vad i all världen vi gjorde där nere under tiden som de körde vidare. Var är pappkassarna med kikhål när man väl behöver dem?!
En tysk lastbilschaffis, med ett för övrigt helt ENORMT ekipage som det stod Classic Mercedes Benz på, stannade och drog upp oss. Snäll kille asså! Sen fortsatte vi framåt och helt plötsligt var vägen helt öde. Tom. Som om vi kört fel eller nåt. Men vi fortsatte framåt i förhoppning om att vi faktiskt var påväg rätt. Och det var vi. För plötsligt kommer det en till bilkö. Den här lastbilen hade vi minsann inte fått höra om på trafiknyheterna! Vi stod i kö antagligen lika länge hursomhelst, och undertiden vi står där, får vi höra att den tredje alternativa vägen som var via Ockelbo, OCKSÅ hade köer på grund av olyckor. Helt sjukt. Som en konspiration, någon som ville stänga av norra Sverige från södra, eller nåt i den stilen. Så var det ju inte som tur var, för till slut så lättar kön, och vi åker vidare, tar oss tillbaka till nya E4:an och kommer till slut fram. Resan som brukar ta runt 3 timmar tog istället 6,5 timmar, men oj vad med action vi fick på köpet.
Nu får vi väl se om jag kommer hem igen bara...
Här i Hudik har det varit underbart i alla fall. Har träffat underbara släktingar och vänner; Mor och Far, Syster och Svåger, Farmor och Faster, Oskar och Jonas, Emma och Thilde, Helena och... Aja, jag skiter i att räkna upp alla jag träffat, det får duga såhär. Om en vecka ses vi nog igen, ni som känner er berörda.
Oskar, Simon och sånt
Oskar var arg på att jag inte hade med hans och Simons besök häromdagen i föregående inlägg. Det kommer då här.
Jag hade precis slutat min sista lektion, så det var med sjukt bra timing som Simon ringde och sa att de stod utanför skolan. Fler vänner på besök, kuuuul! Jonas hade nämligen varit här två nätter dagen innan.
Vad gör man när vänner kommer på besök då? Vi tog en trip runt på skolan och kollade läget lite, bar lite instrument ner till matsalen (så ska de tas!) eftersom det var fikakonsert dagen efter och sen hem till LP för att slöhänga lite. Efter slöhäng blir vi hungriga och vill göra mat. Något aldeles extra behövs när man har besök, så jag tänkte att vi kunde köpa oss lite körv mä brö att grilla i skogen. Skitbra, tyckte de, då kan man ju köpa godis (=kladdkaksingredienser) också. Och busstiderna sög. Även om vi skulle åka till nyckelby (4km) med nästa buss, skulle vi få vänta 45 min på den bussen, och sedan ha 10 min på oss att handla tills nästa vettiga buss gick hem igen. Alternativt åka till Ekerö (etthundratusen mil) och ha ett år på oss att handla och på så vis vara hemma runt 20.30 (klockan var runt 17). Skit också.
Att gå kändes som en sjysst grej, så vi började gå direkt i princip. Vid kaggeholms slott-hållplatsen står det en buss. Va? Den ska ju inte vara här! Ej i trafik stod det. Jaha... Vi frågade, men han sa bara att den var ej i trafik (vad gjorde han här?!). När vi vände och tänkte gå, sa han "jag ska dock åka nu, vart ska ni?". Nyckelby svarar vi. Gratis är gott tänkte vi sedan när han välkomnade oss in i bussen. Korv (smakade för övrigt typ som om det var 87% kött i den), bröd, engångsgrill och annat gött köptes, och vi begav oss hem. Under färd hem skickade jag ett mass-sms till massor med folk på kagge att det var grillhäng kl 19 vid grillplatsen i skogen.
Ingen kom.
Men vi hade det gött ändå. Väl tillbaka i LP skickade vi mass-sms till massor med folk på kagge att det skulle bli film och kladdkaka i LP. Rosanna kom. Kanske nån till också, minns inte riktigt. Så det var Rosanna, Jag, Simon, Oskar och de som var hemma från LP som gjorde kladdkaka, hade trevlig pratstund om vilken galen stad Hudiksvall är och kollade V for Vendetta. Toppenkväll helt enkelt.
Dagen därpå drog Oskar och Simon efter en hejdundrandes fikakonsert. Redan någon timme senare fick jag massa gay sms av Oskar hur han saknade mej och hur tråkigt det var att vänta på tåget hem utan mig. Oskar, om du läser detta, hä bög du Henke!
Avslutar med ett youtubeklipp. Sjukt moget. Sjukt kul.
http://www.youtube.com/watch?v=yqq5fcPYrLs&feature=related
Jag hade precis slutat min sista lektion, så det var med sjukt bra timing som Simon ringde och sa att de stod utanför skolan. Fler vänner på besök, kuuuul! Jonas hade nämligen varit här två nätter dagen innan.
Vad gör man när vänner kommer på besök då? Vi tog en trip runt på skolan och kollade läget lite, bar lite instrument ner till matsalen (så ska de tas!) eftersom det var fikakonsert dagen efter och sen hem till LP för att slöhänga lite. Efter slöhäng blir vi hungriga och vill göra mat. Något aldeles extra behövs när man har besök, så jag tänkte att vi kunde köpa oss lite körv mä brö att grilla i skogen. Skitbra, tyckte de, då kan man ju köpa godis (=kladdkaksingredienser) också. Och busstiderna sög. Även om vi skulle åka till nyckelby (4km) med nästa buss, skulle vi få vänta 45 min på den bussen, och sedan ha 10 min på oss att handla tills nästa vettiga buss gick hem igen. Alternativt åka till Ekerö (etthundratusen mil) och ha ett år på oss att handla och på så vis vara hemma runt 20.30 (klockan var runt 17). Skit också.
Att gå kändes som en sjysst grej, så vi började gå direkt i princip. Vid kaggeholms slott-hållplatsen står det en buss. Va? Den ska ju inte vara här! Ej i trafik stod det. Jaha... Vi frågade, men han sa bara att den var ej i trafik (vad gjorde han här?!). När vi vände och tänkte gå, sa han "jag ska dock åka nu, vart ska ni?". Nyckelby svarar vi. Gratis är gott tänkte vi sedan när han välkomnade oss in i bussen. Korv (smakade för övrigt typ som om det var 87% kött i den), bröd, engångsgrill och annat gött köptes, och vi begav oss hem. Under färd hem skickade jag ett mass-sms till massor med folk på kagge att det var grillhäng kl 19 vid grillplatsen i skogen.
Ingen kom.
Men vi hade det gött ändå. Väl tillbaka i LP skickade vi mass-sms till massor med folk på kagge att det skulle bli film och kladdkaka i LP. Rosanna kom. Kanske nån till också, minns inte riktigt. Så det var Rosanna, Jag, Simon, Oskar och de som var hemma från LP som gjorde kladdkaka, hade trevlig pratstund om vilken galen stad Hudiksvall är och kollade V for Vendetta. Toppenkväll helt enkelt.
Dagen därpå drog Oskar och Simon efter en hejdundrandes fikakonsert. Redan någon timme senare fick jag massa gay sms av Oskar hur han saknade mej och hur tråkigt det var att vänta på tåget hem utan mig. Oskar, om du läser detta, hä bög du Henke!
Avslutar med ett youtubeklipp. Sjukt moget. Sjukt kul.
http://www.youtube.com/watch?v=yqq5fcPYrLs&feature=related
Detta har hänt
Då jag inte uppdaterat på väldigt länge får jag sammanfatta tiden som gått lite i ett enda asnajs inlägg.
Grabbkväll of Deth:
Mogna killar som vi är bestämde vi oss en dag för att ha grabbkväll. Ett gäng killar, en tom glöggflaska, en trasa och lite bensin. Det kan ju bara sluta på ett sätt. Molotov Cocktail. Isen på mälaren fick sig en reäl kok stryk när vi härjade.
Efter explosioner och (någolunda..) kontrollerade bränder gick vi mot ett av internathusen där tjejerna som motreaktion hade tjejkväll. Vi gick genom tvättstugeingången där säkringarna fanns. Efter att huvudsäkringen stängts av, smög vi in. De skrek. Och skrek. Och skrek. Och lugnade ner sig. Och skrek igen. Vi tände, släckte, kutade upp på övervåningen där de satt, och tände sedan ljuset. Några av gjorde som killen på carlsbergreklamen som försöker "vifta" in luft mot ansiktet på grund av hyperventilation.
Sjukt mellanstadiet. Kvällen avslutades sedan med, antagligen, den bästa kladdkakan någonsin och Harry Potter 6 i LP tillsammans med Anna och Rosanna.
Bloggens namn:
LP tjatade konstant (!) om att namnet måste bytas. Jag sa "jag orkar inte", men då slog de mig istället. Nej skämt åsido, de tjatade en del, och ja, nu bytte jag ju namn. End of story.
Gran Canaria:
Jaha, hur börjar man? Den 29:e packade vi, och den 30:e, kl 04.00 åkte vi till Arlanda. Vi hade lådor fyllda med massa instrument och kablar och... ja, typ det.
På Arlanda checkade vi in, satte oss på ett fik, går långsamt iväg mot gaten, och ungefär en kvart senare kommer jag på att jag glömt virveln som jag hade som handbagage på fiket. Eftersom jag mycket väl känner till hur glada de blir på flygplatser när man lämnar väskor utom synhåll, och kanske framför allt hur glada mina lärare skulle bli när de fick reda på att den enda virveln vi hade med oss, som dessutom är skolans virvel, var borta, så blev jag, enligt andras beskrivning likblek. Positivt: Virveln var kvar. Negativt: Varje dag frågade någon "var är virveln då Jocke?". Nåväl.
Vi landar, det är varmt, jag har vinterklimatsanpassade kläder. Kofta runt midjan, uppkavlade svarta jeans och svarta docmartens-kängor, YEAH. En halvtimmes bussfärd senare kom vi till Las Palmas och checkade in på hotellet Marmoral. Ett femstjärnigt hotell med pool och all-inclusive. Not. Men det var mysigt ändå. Jag, Carl och Affe delade rum och kom varandra sådär nära som tre killar överhuvudtaget kan*.
Spelningarna var roliga. Vi spelade på Svenska Turistkyrkan i Las Palmas tre gånger, på söndagen, måndagen och på fredagen. Turistkyrkan (...) i Playa Del Ingles (världens SÄMSTA ställe) en gång och hotellkomplexet Bahia en gång. Kyrkospelningarna var ju helt vanliga spelningar, men med en liten "kristen touch" om man nu kan säga så. Med andra ord, bara låtar med bra budskap ungefär, som på något sätt kan relateras till kristen tro. Bahia var en ren och skär coverbandspelning, med massa sköna radiodängor. Låtarna jag spelade trummor på (vissa på flera stället, vissa bara på ett) var:
- Hey guys, you wanna party here toniiight?!
- No sorry, we live in Las Palmas, and we're going home again today, so we can't.
- What, you live in Las Palmas? The difference between here and Las Palmas is that we've got the easier pussy!
*alex börjar garva*
- Ahahaha *pekar på alex*, you know what I'm talking aboooout!! Experienced boooooy!
*alla börjar garva*
- You know, drink a little, fuck all night, what do you say?
Följt av att vi står och snackar om att vi är musiker, har ett schema och därför inte kan, blablabla, och blir av med honom. Bara för att bli attackerad av en till. Jag går irriterat därifrån, och han tittar på mig och säger nåt i stil med "Hey, rastafare guy! You smoke weed?".
Underbar kvinnosyn och härliga fördommar. Jag undrar vad inkastaren sa om det var tjejer med?
Annars på fritiden var det sol (under uppehållen från regnet) och bad för hela slanten. Las Palmas är en rätt skön stad faktiskt, turismen finns typ bara längs stranden. Så fort man gick inåt staden så var det bara spanjorer där i princip, och man kände sig inte längre lika mycket som en dum turist. Varje morgon gick man till ett närliggande bageri och köpte bröd, förbi mataffären "HiperDino" och köpte yoghurt och gick därefter till där man nu skulle samlas. Kvällarna avslutades oftast med häng på någras rum eller kvällsdopp och att Affe och jag sedan gick till vårat rum och lade oss för att sova. En timme senare svävar Carl in på kärleksmoln och lägger sig han också.
Nu blev det långt, så allt annat får lite mindre plats istället.
Rockblocket:
Vi började egentligen rockblocket (som egentligen borde heta "70-talshårdrocksblocket") innan Granca, men det håller fortfarande på nu. Jag spelar i ensemble tillsammans med Fanny och Alexander (höhöhöhöh), Affe och Daniel Wendefossss. Vi bildar tillsammans "Not that Deep Purple". Konserten kommer, vad ryktet säger, äga rum i matsalen någon gång vecka 10. Låtlistan för min ensemble består för tillfället av:
Nu orkar jag verkligen inte skriva mer. Ska försöka hålla igång bloggen lite mer i fortsättningen.
Grabbkväll of Deth:
Mogna killar som vi är bestämde vi oss en dag för att ha grabbkväll. Ett gäng killar, en tom glöggflaska, en trasa och lite bensin. Det kan ju bara sluta på ett sätt. Molotov Cocktail. Isen på mälaren fick sig en reäl kok stryk när vi härjade.
Efter explosioner och (någolunda..) kontrollerade bränder gick vi mot ett av internathusen där tjejerna som motreaktion hade tjejkväll. Vi gick genom tvättstugeingången där säkringarna fanns. Efter att huvudsäkringen stängts av, smög vi in. De skrek. Och skrek. Och skrek. Och lugnade ner sig. Och skrek igen. Vi tände, släckte, kutade upp på övervåningen där de satt, och tände sedan ljuset. Några av gjorde som killen på carlsbergreklamen som försöker "vifta" in luft mot ansiktet på grund av hyperventilation.
Sjukt mellanstadiet. Kvällen avslutades sedan med, antagligen, den bästa kladdkakan någonsin och Harry Potter 6 i LP tillsammans med Anna och Rosanna.
Bloggens namn:
LP tjatade konstant (!) om att namnet måste bytas. Jag sa "jag orkar inte", men då slog de mig istället. Nej skämt åsido, de tjatade en del, och ja, nu bytte jag ju namn. End of story.
Gran Canaria:
Jaha, hur börjar man? Den 29:e packade vi, och den 30:e, kl 04.00 åkte vi till Arlanda. Vi hade lådor fyllda med massa instrument och kablar och... ja, typ det.
På Arlanda checkade vi in, satte oss på ett fik, går långsamt iväg mot gaten, och ungefär en kvart senare kommer jag på att jag glömt virveln som jag hade som handbagage på fiket. Eftersom jag mycket väl känner till hur glada de blir på flygplatser när man lämnar väskor utom synhåll, och kanske framför allt hur glada mina lärare skulle bli när de fick reda på att den enda virveln vi hade med oss, som dessutom är skolans virvel, var borta, så blev jag, enligt andras beskrivning likblek. Positivt: Virveln var kvar. Negativt: Varje dag frågade någon "var är virveln då Jocke?". Nåväl.
Vi landar, det är varmt, jag har vinterklimatsanpassade kläder. Kofta runt midjan, uppkavlade svarta jeans och svarta docmartens-kängor, YEAH. En halvtimmes bussfärd senare kom vi till Las Palmas och checkade in på hotellet Marmoral. Ett femstjärnigt hotell med pool och all-inclusive. Not. Men det var mysigt ändå. Jag, Carl och Affe delade rum och kom varandra sådär nära som tre killar överhuvudtaget kan*.
Spelningarna var roliga. Vi spelade på Svenska Turistkyrkan i Las Palmas tre gånger, på söndagen, måndagen och på fredagen. Turistkyrkan (...) i Playa Del Ingles (världens SÄMSTA ställe) en gång och hotellkomplexet Bahia en gång. Kyrkospelningarna var ju helt vanliga spelningar, men med en liten "kristen touch" om man nu kan säga så. Med andra ord, bara låtar med bra budskap ungefär, som på något sätt kan relateras till kristen tro. Bahia var en ren och skär coverbandspelning, med massa sköna radiodängor. Låtarna jag spelade trummor på (vissa på flera stället, vissa bara på ett) var:
- Man in the Mirror - Michael Jackson
- Ain't no other man - Christina Aguilera
- Amarula Tree - Amanda Jensen
- Release Me - Agnes
- Dansa Samba (Quem te viu, quem te ve, eller nåt sånt) - ???
- Hey guys, you wanna party here toniiight?!
- No sorry, we live in Las Palmas, and we're going home again today, so we can't.
- What, you live in Las Palmas? The difference between here and Las Palmas is that we've got the easier pussy!
*alex börjar garva*
- Ahahaha *pekar på alex*, you know what I'm talking aboooout!! Experienced boooooy!
*alla börjar garva*
- You know, drink a little, fuck all night, what do you say?
Följt av att vi står och snackar om att vi är musiker, har ett schema och därför inte kan, blablabla, och blir av med honom. Bara för att bli attackerad av en till. Jag går irriterat därifrån, och han tittar på mig och säger nåt i stil med "Hey, rastafare guy! You smoke weed?".
Underbar kvinnosyn och härliga fördommar. Jag undrar vad inkastaren sa om det var tjejer med?
Annars på fritiden var det sol (under uppehållen från regnet) och bad för hela slanten. Las Palmas är en rätt skön stad faktiskt, turismen finns typ bara längs stranden. Så fort man gick inåt staden så var det bara spanjorer där i princip, och man kände sig inte längre lika mycket som en dum turist. Varje morgon gick man till ett närliggande bageri och köpte bröd, förbi mataffären "HiperDino" och köpte yoghurt och gick därefter till där man nu skulle samlas. Kvällarna avslutades oftast med häng på någras rum eller kvällsdopp och att Affe och jag sedan gick till vårat rum och lade oss för att sova. En timme senare svävar Carl in på kärleksmoln och lägger sig han också.
Nu blev det långt, så allt annat får lite mindre plats istället.
Rockblocket:
Vi började egentligen rockblocket (som egentligen borde heta "70-talshårdrocksblocket") innan Granca, men det håller fortfarande på nu. Jag spelar i ensemble tillsammans med Fanny och Alexander (höhöhöhöh), Affe och Daniel Wendefossss. Vi bildar tillsammans "Not that Deep Purple". Konserten kommer, vad ryktet säger, äga rum i matsalen någon gång vecka 10. Låtlistan för min ensemble består för tillfället av:
- Hush - Deep Purple
- Strange Kind of Woman - Deep Purple
- Since I've Been Loving You - Led Zeppelin
- Carry on Wayward Son - Kansas
Nu orkar jag verkligen inte skriva mer. Ska försöka hålla igång bloggen lite mer i fortsättningen.
Nytt namn på bloggen
Äntligen. Och då försvann också alla gamla kommentarer. Skit.
Nytt inlägg kommer nog redan idag tror jag. Eller i morgon. Eller senare.
Nytt inlägg kommer nog redan idag tror jag. Eller i morgon. Eller senare.
Trummor, rasism och Anders och Måns
Jag gick in till ensemblesalen idag för att spela lite trummor. Jag har inte lirat metal sedan höstlovet i princip, men nu fick jag för mig att köra lite metal bara för att värma upp. Det slutade med tjugo minuter mangel. SHIT vad kul det var. Jag hade helt glömt bort hur det var kändes det som. Jag kände nästan som om jag.. kommit hem igen. Ett halvår med soul, funk och samba har dock gett resultat. Jag kände mig säkrare än vad jag vill minnas att jag var förr. Kulkul. Nu återstår bara ett problem. Inget metalband att spela med.
Läste förresten i DN idag. En krönika av... ja, någon, som handlade om nyrasism inom EU. Självklart visste jag att Berlusconi är pantad som en tom flaska vasa special-julmust, men det här är ju sjukt. Några mörkhyade fruktplockare var påväg hem, och några italienare gör en driveby och skjuter dem med luftpistoler (WTF?!). Arbetarna blir asskraja och går hem blodiga. Sen lackar de ur, i och med att det där verkligen inte var första gången något liknande hände, så de drar med ett större gäng ut på gatorna i den italienska staden och slår sönder skyltfönster och bilrutor. Italienarna lackar ur ännu mer och drar ut på en skön så kallad människojakt och skjuter på alla mörkhyade. Nu kommer det sköna. Den italienska inrikesministern säger att detta beror tragiskt nog på Italiens aldeles för milda hantering av illegala invandrare. VA?!? VAAA????!!!
Anders och Måns hade seriestart för deras nya serie Succéduon med Anders och Måns. Serien var dramatiserad den här gången. Bitvis riktigt roligt, men bitvis lite segt. Jag kommer absolut följa det, men hittils känns det som om Anders och Måns S01 och Fråga Anders och Måns håller högre klass...
Just nu sitter Isak (med K) och Alex och lirar dota. Jag bloggar i protest.
Läste förresten i DN idag. En krönika av... ja, någon, som handlade om nyrasism inom EU. Självklart visste jag att Berlusconi är pantad som en tom flaska vasa special-julmust, men det här är ju sjukt. Några mörkhyade fruktplockare var påväg hem, och några italienare gör en driveby och skjuter dem med luftpistoler (WTF?!). Arbetarna blir asskraja och går hem blodiga. Sen lackar de ur, i och med att det där verkligen inte var första gången något liknande hände, så de drar med ett större gäng ut på gatorna i den italienska staden och slår sönder skyltfönster och bilrutor. Italienarna lackar ur ännu mer och drar ut på en skön så kallad människojakt och skjuter på alla mörkhyade. Nu kommer det sköna. Den italienska inrikesministern säger att detta beror tragiskt nog på Italiens aldeles för milda hantering av illegala invandrare. VA?!? VAAA????!!!
Anders och Måns hade seriestart för deras nya serie Succéduon med Anders och Måns. Serien var dramatiserad den här gången. Bitvis riktigt roligt, men bitvis lite segt. Jag kommer absolut följa det, men hittils känns det som om Anders och Måns S01 och Fråga Anders och Måns håller högre klass...
Just nu sitter Isak (med K) och Alex och lirar dota. Jag bloggar i protest.
Trumlektion
Jag hade första trumlektionen på många många veckor nu. Lite ringrostig är jag nog efter ett lov i princip utan trummor. Vi körde på reält kan man säga. Jag ska hårdköra på dubbelslag, och är pepp som bara den. Jag är helt värdelös på det nämligen. Men nu ska det bli ändring, hoppas jag. Det här är allt jag ska göra under två veckors tid, medräknat dubbelslagsövningarna.
Hemma på min övningspad ska jag nöta två dubbelslagsövningar, en längre singlestrokeövning (enkelslag helt enkelt), flamslag framför allt åt höger och två ganska, i min mening, svåra marschlåtar som tar upp både virvlar (dvs dubbelslag) och flams.
På trumsetet på skolan ska jag lira igenom några grundkomp från runt 6-7 låtar som han skrivit ner (bland annat rosanna) och köra en A4 lång kordinationsövning för baskagge i ett vanligt rockkomp.
Döda mig om min diciplin sviker.
Hemma på min övningspad ska jag nöta två dubbelslagsövningar, en längre singlestrokeövning (enkelslag helt enkelt), flamslag framför allt åt höger och två ganska, i min mening, svåra marschlåtar som tar upp både virvlar (dvs dubbelslag) och flams.
På trumsetet på skolan ska jag lira igenom några grundkomp från runt 6-7 låtar som han skrivit ner (bland annat rosanna) och köra en A4 lång kordinationsövning för baskagge i ett vanligt rockkomp.
Döda mig om min diciplin sviker.
Hudiksvall
Vad är det egentligen med småstäder som hudiksvall? Jag hatar stället i 19 år, och sedan när jag flyttar därifrån och kommer tillbaka blir jag nästan tårögd av nostalgi.
Det är världens största (ja, för att vara en håla är det ganska stort) håla, och man har upptäkt allt som finns att erbjuda där på en dag. I slutet på gymnasiet damp det ner ett brev från kaggeholms folkhögskola. "FUCK YOU, Hudik, here I come kagge!". Inget kunde vara bättre än att ta sig ifrån Hudiksvall. Och jag är jättenöjd här också.
Men nu saknar jag skiten lite ändå. Varför? Min gode vän Alexander Ottosson skrev ett inlägg på facebook att han kände sig lite sådär larvigt lokalpatriotisk. Att han på nått sätt längtade hem till själva platsen Stockholm framför allt, bara själva ytan. Självklart även människorna som finns där, men inte bara. Lite förstår jag vad han menar. Jag har många kompisar i Hudik som jag saknar ofta, men det är något speciellt med platsen också. Hela hälsingland i allmänhet liksom. Jag får den där hemma-känslan redan när jag är på E4 precis norr om Söderhamn. Jag börjar nästan romantisera allt, att det är så vackert, och härlig stämning och så vidare.
Jag gillar ju inte nationalism alls, jag anser för det mesta att mycket nationalism i längden bara leder till negativa saker. Varför vara stolt över att man råkat födas just "här" egentligen? Alla andra är ju lika stolta över sina områden, varför är ens eget så mycket bättre? Visst, vi har det bra i Sverige, men det har väl inte med våran landyta att göra? Nåja, nu kom jag av mig lite. Det är i alla fall lite konstigt, för jag går emot hela min ståndpunkt när jag på nått sätt känner att det är något speciellt med landskapet Hälsingland. Skog, kullar och hav. Många härliga människor. Många (väldigt många) asdryga också visserligen. Men ändå. Underbart.
Nästa gång jag åker hem och varit hemma i några dagar kan jag skriva ett inlägg om hur mycket jag hatar Hudiksvall. Bara så att det jämnar ut sig liksom.
God natt.
Det är världens största (ja, för att vara en håla är det ganska stort) håla, och man har upptäkt allt som finns att erbjuda där på en dag. I slutet på gymnasiet damp det ner ett brev från kaggeholms folkhögskola. "FUCK YOU, Hudik, here I come kagge!". Inget kunde vara bättre än att ta sig ifrån Hudiksvall. Och jag är jättenöjd här också.
Men nu saknar jag skiten lite ändå. Varför? Min gode vän Alexander Ottosson skrev ett inlägg på facebook att han kände sig lite sådär larvigt lokalpatriotisk. Att han på nått sätt längtade hem till själva platsen Stockholm framför allt, bara själva ytan. Självklart även människorna som finns där, men inte bara. Lite förstår jag vad han menar. Jag har många kompisar i Hudik som jag saknar ofta, men det är något speciellt med platsen också. Hela hälsingland i allmänhet liksom. Jag får den där hemma-känslan redan när jag är på E4 precis norr om Söderhamn. Jag börjar nästan romantisera allt, att det är så vackert, och härlig stämning och så vidare.
Jag gillar ju inte nationalism alls, jag anser för det mesta att mycket nationalism i längden bara leder till negativa saker. Varför vara stolt över att man råkat födas just "här" egentligen? Alla andra är ju lika stolta över sina områden, varför är ens eget så mycket bättre? Visst, vi har det bra i Sverige, men det har väl inte med våran landyta att göra? Nåja, nu kom jag av mig lite. Det är i alla fall lite konstigt, för jag går emot hela min ståndpunkt när jag på nått sätt känner att det är något speciellt med landskapet Hälsingland. Skog, kullar och hav. Många härliga människor. Många (väldigt många) asdryga också visserligen. Men ändå. Underbart.
Nästa gång jag åker hem och varit hemma i några dagar kan jag skriva ett inlägg om hur mycket jag hatar Hudiksvall. Bara så att det jämnar ut sig liksom.
God natt.
Extol
Alexander frågade sig varför han var så besatt av John Mayer. Jag undrar typ samma sak fast om Extol.
Kom på att det kunde vara något att skriva om nu. Jag satt nämligen aldeles nyss och försökte hänga med i Renhetens Elv, men misslyckandet var ju såklart fatalt. Varför spelade jag inte mer elgitarr förr?
Hursomhelst, Extol är ett av mina top 5, om inte mitt absoluta favoritband. När jag var tio år, dvs år 2000, kom min syster Rebecka hem från någon festival någonstans med en skiva med detta band. Skivan hette Undeceived och var deras då senaste släpp. Efter att låten Renewal spelats klart i bilen så var jag redan fast. Jag bandade skivan (eh, vi hade inte hunnit skaffa cd-brännare än...), och lyssnade hur mycket som helst.
Man kan då tänka sig att jag kanske tröttnade vid 2002-2003 någon gång. Kanske det. Men 2003 släppte Extol sitt tredje fullängdsalbum Synergy. Man hade stämt upp gitarrerna från B till D, och därav lämnat lite av det lite tekniskt dödsiga soundet bakom sig. Det nya lät mer som någon form av modern Thrash, men helt sinnessjukt teknisk sådan. Allt var så bra helt enkelt.
I februari 2005 var det dags för Extol att släppa vad som kom att bli deras sista skiva, och jag var SJUKT taggad. Det som gjorde mig mest taggad var nog dock att jag, några dagar efter att skivan skulle släppas, skulle stå mitt i publikhavet på Bobfest och se dem live. Helt sjukt. Visst, lite besviken var jag av vetskapen att Ole Børud, gitarr och (sinnessjukt bra) ren sång, sedan något år tillbaka hade hoppat av bandet, men trummisen David Husvik var ju kvar, så det var ju lugna puckar ändå. Konserten var klockren tyckte jag, och med en skiva, t-shirt och hoodie rikare åkte jag hem igen. Bara för att läsa i tidningen att bandet skulle till... SÖDERHAMN(?!?!) en vecka efter. Det blev konsert där med naturligtvis.
Jag börjar estetisk musik på gymnasiet, och det är nog faktiskt först nu jag inser vilka genier Extol faktiskt är. Eller var. Det var också här jag upptäckte deras första skiva, Burial (1998). Varje skiva är helt unik, men alla har på något sätt alla de där inslagen av jazz, nordisk folkmusik och pop. Dessutom blandar man både black, death, doom och thrash metal. UTAN att det blir dåligt. Tvärtom. Helt sjukt. Åh vad klyshig jag är, men det går ärligt talat inte att beskriva. Fråga mig om det finns några speciella Extol-riff jag gillar, och jag kan hålla på i timmar.
När vi ändå är inne på extolriff, jag gjorde en lista för nåt år sedan med de bästa extolriffen (ja, det jag försökt säga hela inlägget är att JA, jag är besatt). Den behövs tweakas lite skulle jag vilja påstå, några riff behövs bytas ut mot bättre, men den duger gott och väl ändå. Här har ni den:
http://www.youtube.com/watch?v=cLYc5O_HagQ
Har du läst hela det här så är du antingen väldigt onödigt intresserad av onödiga saker i mitt liv, eller.. ja, jag vet inte. Har du inte läst allt, så kan jag sammanfatta allt med att det bara består av massa känsloladdad idoldyrkan.
Kom på att det kunde vara något att skriva om nu. Jag satt nämligen aldeles nyss och försökte hänga med i Renhetens Elv, men misslyckandet var ju såklart fatalt. Varför spelade jag inte mer elgitarr förr?
Hursomhelst, Extol är ett av mina top 5, om inte mitt absoluta favoritband. När jag var tio år, dvs år 2000, kom min syster Rebecka hem från någon festival någonstans med en skiva med detta band. Skivan hette Undeceived och var deras då senaste släpp. Efter att låten Renewal spelats klart i bilen så var jag redan fast. Jag bandade skivan (eh, vi hade inte hunnit skaffa cd-brännare än...), och lyssnade hur mycket som helst.
Man kan då tänka sig att jag kanske tröttnade vid 2002-2003 någon gång. Kanske det. Men 2003 släppte Extol sitt tredje fullängdsalbum Synergy. Man hade stämt upp gitarrerna från B till D, och därav lämnat lite av det lite tekniskt dödsiga soundet bakom sig. Det nya lät mer som någon form av modern Thrash, men helt sinnessjukt teknisk sådan. Allt var så bra helt enkelt.
I februari 2005 var det dags för Extol att släppa vad som kom att bli deras sista skiva, och jag var SJUKT taggad. Det som gjorde mig mest taggad var nog dock att jag, några dagar efter att skivan skulle släppas, skulle stå mitt i publikhavet på Bobfest och se dem live. Helt sjukt. Visst, lite besviken var jag av vetskapen att Ole Børud, gitarr och (sinnessjukt bra) ren sång, sedan något år tillbaka hade hoppat av bandet, men trummisen David Husvik var ju kvar, så det var ju lugna puckar ändå. Konserten var klockren tyckte jag, och med en skiva, t-shirt och hoodie rikare åkte jag hem igen. Bara för att läsa i tidningen att bandet skulle till... SÖDERHAMN(?!?!) en vecka efter. Det blev konsert där med naturligtvis.
Jag börjar estetisk musik på gymnasiet, och det är nog faktiskt först nu jag inser vilka genier Extol faktiskt är. Eller var. Det var också här jag upptäckte deras första skiva, Burial (1998). Varje skiva är helt unik, men alla har på något sätt alla de där inslagen av jazz, nordisk folkmusik och pop. Dessutom blandar man både black, death, doom och thrash metal. UTAN att det blir dåligt. Tvärtom. Helt sjukt. Åh vad klyshig jag är, men det går ärligt talat inte att beskriva. Fråga mig om det finns några speciella Extol-riff jag gillar, och jag kan hålla på i timmar.
När vi ändå är inne på extolriff, jag gjorde en lista för nåt år sedan med de bästa extolriffen (ja, det jag försökt säga hela inlägget är att JA, jag är besatt). Den behövs tweakas lite skulle jag vilja påstå, några riff behövs bytas ut mot bättre, men den duger gott och väl ändå. Här har ni den:
http://www.youtube.com/watch?v=cLYc5O_HagQ
Har du läst hela det här så är du antingen väldigt onödigt intresserad av onödiga saker i mitt liv, eller.. ja, jag vet inte. Har du inte läst allt, så kan jag sammanfatta allt med att det bara består av massa känsloladdad idoldyrkan.
Första LP-inlägget
Nu var det ju det här med LP-villan. The one and only.
LP är ett av alla internathus på Kaggeholms folkhögskola. Det som skiljer LP från de andra internathusen är att LP är en enplansvilla helt i tegel (som för övrigt ser ut som något av de förbyggda husen i the Sims), var Lewi Pethrus sista hem innan han dog, har ett XBOX360, har en kladdkaka i ugnen MINST en gång i veckan och bara rent allmänt är typ bäst.
Sju personer är vi som samsas här, och det går förhållandevis ganska bra. Kort beskrivning på alla:
Alexander: Gitarrhjälte. Eller? Gitarrist är han i allafall. Alex går i min klass och sköter sina tre fender-gitarrer utmärkt, enligt mitt tycke. Utöver sina två strator och sin tele så har han också en akustisk Martingitarr. Inte helt fel kanske? I övrigt kallas han för Likgiltige Alex, då ingenting verkar göra honom exalterad överhuvudtaget, förutom möjligtvis John Mayer. Han är en stolt Hönöbo som gärna berättar om att GAAALE kommer ifrån engelskans gale.
Anna: Den enda tösen vi har här i huset. Hur hon står ut har jag ingen aning om, men det gör hon. Tror jag... Anna går Journalistlinjen och har genom detta fått chansen att fota både idol-Erik och Anders Bagge. Den sistnämnde blev dessutom plåtad i sitt eget hem, vilket enligt Annas beskivning ska ha varit ett hus av mastodontmodell. Post-Rock hör tydligen till världens bästa musik, och svart är världens bästa färg, i alla fall om man ska gå efter klädsmak.
Isaac: Isaac är det näst senaste tillskottet i villan. Han flyttade hit eftersom han insåg att han hade hamnat i fel hus. Han kände sig som en LP:are, instängd i ett Hasseln-hus. Hasseln kunde inte erbjuda något för Isaac, och han gav sig av till Astrid för att be om att få bli omplacerad. Nu är han här, och huset är inte detsamma sedan dess. Kladdkaka-requesten ökade med 800%, och TV-spelandet ännu mer. Isaac tog med sig stormembransmikrofon, XLR-kablar, ljudkort, två Nordklaviatur och en hel drös med kärlek. För en hundralapp köpte han sig en riktigt retro analog videokamera, egentligen bara för att få den snygga väskan som följde med.
John: 2009 var året då John bestämde sig ta sin tro ett steg längre. Han sökte kaggeholms bibellinje och hamnade här i LP-villan. Han är känd som LJ, som står för Logiske John. På den lite smått skämtsamma frågan "Vad är en gitarrhjälte för något?" svarar våran vän "Det är en svensk översättning på Guitar Hero". Behöver jag säga mer? John har ett riktigt härligt sätt att skämta på också. Receptet är enkelt. Förolämpa någon, och precis innan, eller möjligen när personen precis reagerat så ger du personen en vänlig klapp på axeln och säger något i still "Neeej, jag bara skoja! :)"
Kalle: Kalle går allmänlinjen och gillar Harry Potter (kolla hans facebookbild...), fotboll och panpizzor. Han är en av världens mest givmilda personer. Det är nästan att man inte vågar be honom om något alls, för svaret är alltid ja. Om han inte sitter och spelar WoW (eller vad det nu är han lirar) på sitt rum så ligger han i soffan och TV-softar. Lyssnar på bra musik, om man ska tro Anna.
Kristian (Christian?): Nyaste tillskottet till LP. Kom igår. Han är från det goa Göteborg och gick på samma gymnasium som Isaac, dock några år tidigare. Mer än så vet jag inte än.
Det blev inte så kort ändå, så det får räcka såhär för idag.
LP är ett av alla internathus på Kaggeholms folkhögskola. Det som skiljer LP från de andra internathusen är att LP är en enplansvilla helt i tegel (som för övrigt ser ut som något av de förbyggda husen i the Sims), var Lewi Pethrus sista hem innan han dog, har ett XBOX360, har en kladdkaka i ugnen MINST en gång i veckan och bara rent allmänt är typ bäst.
Sju personer är vi som samsas här, och det går förhållandevis ganska bra. Kort beskrivning på alla:
Alexander: Gitarrhjälte. Eller? Gitarrist är han i allafall. Alex går i min klass och sköter sina tre fender-gitarrer utmärkt, enligt mitt tycke. Utöver sina två strator och sin tele så har han också en akustisk Martingitarr. Inte helt fel kanske? I övrigt kallas han för Likgiltige Alex, då ingenting verkar göra honom exalterad överhuvudtaget, förutom möjligtvis John Mayer. Han är en stolt Hönöbo som gärna berättar om att GAAALE kommer ifrån engelskans gale.
Anna: Den enda tösen vi har här i huset. Hur hon står ut har jag ingen aning om, men det gör hon. Tror jag... Anna går Journalistlinjen och har genom detta fått chansen att fota både idol-Erik och Anders Bagge. Den sistnämnde blev dessutom plåtad i sitt eget hem, vilket enligt Annas beskivning ska ha varit ett hus av mastodontmodell. Post-Rock hör tydligen till världens bästa musik, och svart är världens bästa färg, i alla fall om man ska gå efter klädsmak.
Isaac: Isaac är det näst senaste tillskottet i villan. Han flyttade hit eftersom han insåg att han hade hamnat i fel hus. Han kände sig som en LP:are, instängd i ett Hasseln-hus. Hasseln kunde inte erbjuda något för Isaac, och han gav sig av till Astrid för att be om att få bli omplacerad. Nu är han här, och huset är inte detsamma sedan dess. Kladdkaka-requesten ökade med 800%, och TV-spelandet ännu mer. Isaac tog med sig stormembransmikrofon, XLR-kablar, ljudkort, två Nordklaviatur och en hel drös med kärlek. För en hundralapp köpte han sig en riktigt retro analog videokamera, egentligen bara för att få den snygga väskan som följde med.
John: 2009 var året då John bestämde sig ta sin tro ett steg längre. Han sökte kaggeholms bibellinje och hamnade här i LP-villan. Han är känd som LJ, som står för Logiske John. På den lite smått skämtsamma frågan "Vad är en gitarrhjälte för något?" svarar våran vän "Det är en svensk översättning på Guitar Hero". Behöver jag säga mer? John har ett riktigt härligt sätt att skämta på också. Receptet är enkelt. Förolämpa någon, och precis innan, eller möjligen när personen precis reagerat så ger du personen en vänlig klapp på axeln och säger något i still "Neeej, jag bara skoja! :)"
Kalle: Kalle går allmänlinjen och gillar Harry Potter (kolla hans facebookbild...), fotboll och panpizzor. Han är en av världens mest givmilda personer. Det är nästan att man inte vågar be honom om något alls, för svaret är alltid ja. Om han inte sitter och spelar WoW (eller vad det nu är han lirar) på sitt rum så ligger han i soffan och TV-softar. Lyssnar på bra musik, om man ska tro Anna.
Kristian (Christian?): Nyaste tillskottet till LP. Kom igår. Han är från det goa Göteborg och gick på samma gymnasium som Isaac, dock några år tidigare. Mer än så vet jag inte än.
Det blev inte så kort ändå, så det får räcka såhär för idag.
Earthships
Earthships - coola hus för coola ekomänniskor med coola dreadlocks, typ. Jag såg en dokumentär på Discovery Channel (kvalitéts-TV! Not.. Detta var dock ganska bra) i somras som bland annat handlade om dessa hus. Idén är enkel; bygg ett hus av i princip bara återvunna material som ska i så stor grad som möjligt vara självförsörjande på el, värme/kyla, vatten och om man vill, även mat. Flummigt? Ja. Häftig? Ja.
Tänker inte försöka förklara hur det funkar, men det har med bildäck att göra. Tror jag. Skämt åsido, läs lite här vettja, det är ganska intressant. Tycker jag. Enda nackdelen är väl att husen i fråga ser ut som fabriker.
http://www.earthship.net/buildings/global-model.html
http://www.youtube.com/watch?v=L9jdIm7grCY&feature=related
Lev väl.
Tänker inte försöka förklara hur det funkar, men det har med bildäck att göra. Tror jag. Skämt åsido, läs lite här vettja, det är ganska intressant. Tycker jag. Enda nackdelen är väl att husen i fråga ser ut som fabriker.
http://www.earthship.net/buildings/global-model.html
http://www.youtube.com/watch?v=L9jdIm7grCY&feature=related
Lev väl.
