Nu ÄR det slut
Det sämsta jag kan göra nu, när jag sitter på tåget, är att skriva blogginlägg om att kaggeholm slutar. Killen brevid mig kommer tro att någon nära mig har dött. Men det får han väl tro. Fuck it, nu kör vi.
De sista dagarna har varit helt underbara och fruktansvärda på samma gång. I går var vi hemma hos Pernilla och åt jättegod mat, hade jättetrevligt och tittade på filmklipp från olika konserter vi genomfört med Musiklinjen 09/10. Det blev känslosamt, visst, men som en chockvåg kom dagen D. Idag. Men jag kommer till det snart. För en vecka sedan bokade jag biljett hem med ett tåg som gick 14.30. Bra tid tänkte jag då. Dålig tid inser jag nu. Jag hade väl lite av uppfattningen att vi skulle ha ganska glest schema idag så att jag skulle hinna dammsuga rummet och så på morgonen innan avslutningen i Kapellet. Det visade sig sen att vi musikare hade samling kl 08.30. Det höll på till fikat (10.00), där man, så länge man inte är gjord av sten, måste börja runda av lite med vännerna. Kl 10.30 började avslutningen i Kapellet, och den höll på till 12.09. Kl 12.19 behövde jag ta 309 för att hinna med tåget. Och mitt rum var inte städat än. YES. Det löste sig tillslut då min JÄTTESNÄLLA kusin Jonas kom och hämtade mig.
Nu till det sentimentala, och jag kommer nog lipa under tiden jag skriver detta. Kl 08.30 träffades vi i musiks lektionssal och fick säga något kort om året som vi haft. Pang. Alla gråter. Känslorna sådär bankar in i mig att det här har varit ett av mina bästa år i mitt liv. Alla tal är så fruktansvärt vackra. Vilka vänner jag har. Vilken underbar tillvaro vi har haft på Kaggeholm. Alla verkade överens om att musiklinjen har varit som en stor familj, där man har sina syskon bara några rum eller hus ifrån. Kommer jag NÅGONSIN få uppleva något liknande igen? Jag är ytterst tveksam. Jag kan bara behålla allt i mitt minne, och det kommer ligga kvar där för resten av livet. Tack och lov för det.
Efter samlingen och fikat hade vi avslutning med hela skolan i Kapellet. Sångerskorna i klassen sjöng under vår klassresa till Gran Canaria en sång som heter "The Prayer". Massa stämsång, allmänt sjukt vacker harmonik och... de sjöng den nu på avslutningen. Redan när Daniel Wendefors börjar spela igenom ackordvändan som ett intro kommer klumpen i halsen stenhårt. När textraden "... och låt oss aldrig glömma bort varandra" kommer brister allt. Alla vi stenhårda machograbbar i klassen förvandlas till fjollor under loppet av några minuter. Direkt efter skulle vi sjunga en glad gospellåt. Det gick väl...
Sen blev det panik, snabbt kramkalas och tårar och hejdåande till alla jag hann se innan jag blev tvungen att springa till LP, plocka ihop det sista, dammsuga, inse att dammsugarpåsen var full, sopa istället, låsa, lämna in nyckel (med risk att få en extra räkning då mitt rum antagligen inte var tillräckligt städat) och sen snabbt åka mot brommaplan. Nu, nåt tag senare, sitter jag här på tåget och är allmänt nere.
Aja, det får räcka såhär. Fjolligt inlägg, kommer jag tänka sen.
De sista dagarna har varit helt underbara och fruktansvärda på samma gång. I går var vi hemma hos Pernilla och åt jättegod mat, hade jättetrevligt och tittade på filmklipp från olika konserter vi genomfört med Musiklinjen 09/10. Det blev känslosamt, visst, men som en chockvåg kom dagen D. Idag. Men jag kommer till det snart. För en vecka sedan bokade jag biljett hem med ett tåg som gick 14.30. Bra tid tänkte jag då. Dålig tid inser jag nu. Jag hade väl lite av uppfattningen att vi skulle ha ganska glest schema idag så att jag skulle hinna dammsuga rummet och så på morgonen innan avslutningen i Kapellet. Det visade sig sen att vi musikare hade samling kl 08.30. Det höll på till fikat (10.00), där man, så länge man inte är gjord av sten, måste börja runda av lite med vännerna. Kl 10.30 började avslutningen i Kapellet, och den höll på till 12.09. Kl 12.19 behövde jag ta 309 för att hinna med tåget. Och mitt rum var inte städat än. YES. Det löste sig tillslut då min JÄTTESNÄLLA kusin Jonas kom och hämtade mig.
Nu till det sentimentala, och jag kommer nog lipa under tiden jag skriver detta. Kl 08.30 träffades vi i musiks lektionssal och fick säga något kort om året som vi haft. Pang. Alla gråter. Känslorna sådär bankar in i mig att det här har varit ett av mina bästa år i mitt liv. Alla tal är så fruktansvärt vackra. Vilka vänner jag har. Vilken underbar tillvaro vi har haft på Kaggeholm. Alla verkade överens om att musiklinjen har varit som en stor familj, där man har sina syskon bara några rum eller hus ifrån. Kommer jag NÅGONSIN få uppleva något liknande igen? Jag är ytterst tveksam. Jag kan bara behålla allt i mitt minne, och det kommer ligga kvar där för resten av livet. Tack och lov för det.
Efter samlingen och fikat hade vi avslutning med hela skolan i Kapellet. Sångerskorna i klassen sjöng under vår klassresa till Gran Canaria en sång som heter "The Prayer". Massa stämsång, allmänt sjukt vacker harmonik och... de sjöng den nu på avslutningen. Redan när Daniel Wendefors börjar spela igenom ackordvändan som ett intro kommer klumpen i halsen stenhårt. När textraden "... och låt oss aldrig glömma bort varandra" kommer brister allt. Alla vi stenhårda machograbbar i klassen förvandlas till fjollor under loppet av några minuter. Direkt efter skulle vi sjunga en glad gospellåt. Det gick väl...
Sen blev det panik, snabbt kramkalas och tårar och hejdåande till alla jag hann se innan jag blev tvungen att springa till LP, plocka ihop det sista, dammsuga, inse att dammsugarpåsen var full, sopa istället, låsa, lämna in nyckel (med risk att få en extra räkning då mitt rum antagligen inte var tillräckligt städat) och sen snabbt åka mot brommaplan. Nu, nåt tag senare, sitter jag här på tåget och är allmänt nere.
Aja, det får räcka såhär. Fjolligt inlägg, kommer jag tänka sen.
