Extol
Alexander frågade sig varför han var så besatt av John Mayer. Jag undrar typ samma sak fast om Extol.
Kom på att det kunde vara något att skriva om nu. Jag satt nämligen aldeles nyss och försökte hänga med i Renhetens Elv, men misslyckandet var ju såklart fatalt. Varför spelade jag inte mer elgitarr förr?
Hursomhelst, Extol är ett av mina top 5, om inte mitt absoluta favoritband. När jag var tio år, dvs år 2000, kom min syster Rebecka hem från någon festival någonstans med en skiva med detta band. Skivan hette Undeceived och var deras då senaste släpp. Efter att låten Renewal spelats klart i bilen så var jag redan fast. Jag bandade skivan (eh, vi hade inte hunnit skaffa cd-brännare än...), och lyssnade hur mycket som helst.
Man kan då tänka sig att jag kanske tröttnade vid 2002-2003 någon gång. Kanske det. Men 2003 släppte Extol sitt tredje fullängdsalbum Synergy. Man hade stämt upp gitarrerna från B till D, och därav lämnat lite av det lite tekniskt dödsiga soundet bakom sig. Det nya lät mer som någon form av modern Thrash, men helt sinnessjukt teknisk sådan. Allt var så bra helt enkelt.
I februari 2005 var det dags för Extol att släppa vad som kom att bli deras sista skiva, och jag var SJUKT taggad. Det som gjorde mig mest taggad var nog dock att jag, några dagar efter att skivan skulle släppas, skulle stå mitt i publikhavet på Bobfest och se dem live. Helt sjukt. Visst, lite besviken var jag av vetskapen att Ole Børud, gitarr och (sinnessjukt bra) ren sång, sedan något år tillbaka hade hoppat av bandet, men trummisen David Husvik var ju kvar, så det var ju lugna puckar ändå. Konserten var klockren tyckte jag, och med en skiva, t-shirt och hoodie rikare åkte jag hem igen. Bara för att läsa i tidningen att bandet skulle till... SÖDERHAMN(?!?!) en vecka efter. Det blev konsert där med naturligtvis.
Jag börjar estetisk musik på gymnasiet, och det är nog faktiskt först nu jag inser vilka genier Extol faktiskt är. Eller var. Det var också här jag upptäckte deras första skiva, Burial (1998). Varje skiva är helt unik, men alla har på något sätt alla de där inslagen av jazz, nordisk folkmusik och pop. Dessutom blandar man både black, death, doom och thrash metal. UTAN att det blir dåligt. Tvärtom. Helt sjukt. Åh vad klyshig jag är, men det går ärligt talat inte att beskriva. Fråga mig om det finns några speciella Extol-riff jag gillar, och jag kan hålla på i timmar.
När vi ändå är inne på extolriff, jag gjorde en lista för nåt år sedan med de bästa extolriffen (ja, det jag försökt säga hela inlägget är att JA, jag är besatt). Den behövs tweakas lite skulle jag vilja påstå, några riff behövs bytas ut mot bättre, men den duger gott och väl ändå. Här har ni den:
http://www.youtube.com/watch?v=cLYc5O_HagQ
Har du läst hela det här så är du antingen väldigt onödigt intresserad av onödiga saker i mitt liv, eller.. ja, jag vet inte. Har du inte läst allt, så kan jag sammanfatta allt med att det bara består av massa känsloladdad idoldyrkan.
Kom på att det kunde vara något att skriva om nu. Jag satt nämligen aldeles nyss och försökte hänga med i Renhetens Elv, men misslyckandet var ju såklart fatalt. Varför spelade jag inte mer elgitarr förr?
Hursomhelst, Extol är ett av mina top 5, om inte mitt absoluta favoritband. När jag var tio år, dvs år 2000, kom min syster Rebecka hem från någon festival någonstans med en skiva med detta band. Skivan hette Undeceived och var deras då senaste släpp. Efter att låten Renewal spelats klart i bilen så var jag redan fast. Jag bandade skivan (eh, vi hade inte hunnit skaffa cd-brännare än...), och lyssnade hur mycket som helst.
Man kan då tänka sig att jag kanske tröttnade vid 2002-2003 någon gång. Kanske det. Men 2003 släppte Extol sitt tredje fullängdsalbum Synergy. Man hade stämt upp gitarrerna från B till D, och därav lämnat lite av det lite tekniskt dödsiga soundet bakom sig. Det nya lät mer som någon form av modern Thrash, men helt sinnessjukt teknisk sådan. Allt var så bra helt enkelt.
I februari 2005 var det dags för Extol att släppa vad som kom att bli deras sista skiva, och jag var SJUKT taggad. Det som gjorde mig mest taggad var nog dock att jag, några dagar efter att skivan skulle släppas, skulle stå mitt i publikhavet på Bobfest och se dem live. Helt sjukt. Visst, lite besviken var jag av vetskapen att Ole Børud, gitarr och (sinnessjukt bra) ren sång, sedan något år tillbaka hade hoppat av bandet, men trummisen David Husvik var ju kvar, så det var ju lugna puckar ändå. Konserten var klockren tyckte jag, och med en skiva, t-shirt och hoodie rikare åkte jag hem igen. Bara för att läsa i tidningen att bandet skulle till... SÖDERHAMN(?!?!) en vecka efter. Det blev konsert där med naturligtvis.
Jag börjar estetisk musik på gymnasiet, och det är nog faktiskt först nu jag inser vilka genier Extol faktiskt är. Eller var. Det var också här jag upptäckte deras första skiva, Burial (1998). Varje skiva är helt unik, men alla har på något sätt alla de där inslagen av jazz, nordisk folkmusik och pop. Dessutom blandar man både black, death, doom och thrash metal. UTAN att det blir dåligt. Tvärtom. Helt sjukt. Åh vad klyshig jag är, men det går ärligt talat inte att beskriva. Fråga mig om det finns några speciella Extol-riff jag gillar, och jag kan hålla på i timmar.
När vi ändå är inne på extolriff, jag gjorde en lista för nåt år sedan med de bästa extolriffen (ja, det jag försökt säga hela inlägget är att JA, jag är besatt). Den behövs tweakas lite skulle jag vilja påstå, några riff behövs bytas ut mot bättre, men den duger gott och väl ändå. Här har ni den:
http://www.youtube.com/watch?v=cLYc5O_HagQ
Har du läst hela det här så är du antingen väldigt onödigt intresserad av onödiga saker i mitt liv, eller.. ja, jag vet inte. Har du inte läst allt, så kan jag sammanfatta allt med att det bara består av massa känsloladdad idoldyrkan.
Kommentarer
Trackback
