Kaggeholm
Nu sitter jag på tåget påväg till Örebro för studier till Röntgensjuksköterska. Hade jag valt en annan väg, hade jag idag åkt tillbaka till Kaggeholms Folkhögskola. Men nu sitter jag på tåg mot Örebro.
Sist jag skrev ett inlägg helt om Kaggeholm tror jag var när jag satt på tåget till Hudiksvall, efter avslutningen. Större delen av dagen bestod av stor sorg, och massa tårar, och jag fick skynda mig iväg innan allt var riktigt slut än för att hinna med tåget. På tåget kom tårarna igen då jag kom på den brillianta idén att skriva blogginlägg om tiden på Kagge under själva tågresan (och därmed blev det första gången jag grät offentligt i mitt vuxna (?) liv...). Nu, när jag åker mot Örebro, och tittar ut genom tågets fönster, får jag starka flashbacks, som dessutom förstärks av att jag kom på den brillianta idén att ringa två personer (Alex och Jonas) som börjar på Kaggeholm idag. Jag gråter inte nu. Har inte ens en klump i halsen. Men jag har den inre tomheten som jag också kände när jag åkte till Hudik från Kaggeholm. Hemkänslan. Att hemmet finns på Kagge, med folket på kagge. VARFÖR går jag inte tvåan? Jag borde också vara där nu.
Men jag tror att jag valt rätt. Idag ringde Markus Collin. Han ska tydligen också flytta till Örebro, och undrade ifall vi kunde försöka hitta en lägenhet tillsammans och dela. Vips så känns allting lite tryggare. I morgon väntar introduktionsdag och sedan, vad jag misstänker, nollning. Där känns det inte så tryggt. Men det kommer nog gå bra.
Om nån ska bo, eller redan bor, i kollektiv i Örebro, och det finns en, gärna två, lediga rum, SÄG TILL!
Jag tror det summerar kaggeholmssaknaden för tillfället i alla fall. Jag ska försöka hälsa på flera gånger. Tror jag kommer behöva göra det för att inte gå under.
Sist jag skrev ett inlägg helt om Kaggeholm tror jag var när jag satt på tåget till Hudiksvall, efter avslutningen. Större delen av dagen bestod av stor sorg, och massa tårar, och jag fick skynda mig iväg innan allt var riktigt slut än för att hinna med tåget. På tåget kom tårarna igen då jag kom på den brillianta idén att skriva blogginlägg om tiden på Kagge under själva tågresan (och därmed blev det första gången jag grät offentligt i mitt vuxna (?) liv...). Nu, när jag åker mot Örebro, och tittar ut genom tågets fönster, får jag starka flashbacks, som dessutom förstärks av att jag kom på den brillianta idén att ringa två personer (Alex och Jonas) som börjar på Kaggeholm idag. Jag gråter inte nu. Har inte ens en klump i halsen. Men jag har den inre tomheten som jag också kände när jag åkte till Hudik från Kaggeholm. Hemkänslan. Att hemmet finns på Kagge, med folket på kagge. VARFÖR går jag inte tvåan? Jag borde också vara där nu.
Men jag tror att jag valt rätt. Idag ringde Markus Collin. Han ska tydligen också flytta till Örebro, och undrade ifall vi kunde försöka hitta en lägenhet tillsammans och dela. Vips så känns allting lite tryggare. I morgon väntar introduktionsdag och sedan, vad jag misstänker, nollning. Där känns det inte så tryggt. Men det kommer nog gå bra.
Om nån ska bo, eller redan bor, i kollektiv i Örebro, och det finns en, gärna två, lediga rum, SÄG TILL!
Jag tror det summerar kaggeholmssaknaden för tillfället i alla fall. Jag ska försöka hälsa på flera gånger. Tror jag kommer behöva göra det för att inte gå under.
Nu ÄR det slut
Det sämsta jag kan göra nu, när jag sitter på tåget, är att skriva blogginlägg om att kaggeholm slutar. Killen brevid mig kommer tro att någon nära mig har dött. Men det får han väl tro. Fuck it, nu kör vi.
De sista dagarna har varit helt underbara och fruktansvärda på samma gång. I går var vi hemma hos Pernilla och åt jättegod mat, hade jättetrevligt och tittade på filmklipp från olika konserter vi genomfört med Musiklinjen 09/10. Det blev känslosamt, visst, men som en chockvåg kom dagen D. Idag. Men jag kommer till det snart. För en vecka sedan bokade jag biljett hem med ett tåg som gick 14.30. Bra tid tänkte jag då. Dålig tid inser jag nu. Jag hade väl lite av uppfattningen att vi skulle ha ganska glest schema idag så att jag skulle hinna dammsuga rummet och så på morgonen innan avslutningen i Kapellet. Det visade sig sen att vi musikare hade samling kl 08.30. Det höll på till fikat (10.00), där man, så länge man inte är gjord av sten, måste börja runda av lite med vännerna. Kl 10.30 började avslutningen i Kapellet, och den höll på till 12.09. Kl 12.19 behövde jag ta 309 för att hinna med tåget. Och mitt rum var inte städat än. YES. Det löste sig tillslut då min JÄTTESNÄLLA kusin Jonas kom och hämtade mig.
Nu till det sentimentala, och jag kommer nog lipa under tiden jag skriver detta. Kl 08.30 träffades vi i musiks lektionssal och fick säga något kort om året som vi haft. Pang. Alla gråter. Känslorna sådär bankar in i mig att det här har varit ett av mina bästa år i mitt liv. Alla tal är så fruktansvärt vackra. Vilka vänner jag har. Vilken underbar tillvaro vi har haft på Kaggeholm. Alla verkade överens om att musiklinjen har varit som en stor familj, där man har sina syskon bara några rum eller hus ifrån. Kommer jag NÅGONSIN få uppleva något liknande igen? Jag är ytterst tveksam. Jag kan bara behålla allt i mitt minne, och det kommer ligga kvar där för resten av livet. Tack och lov för det.
Efter samlingen och fikat hade vi avslutning med hela skolan i Kapellet. Sångerskorna i klassen sjöng under vår klassresa till Gran Canaria en sång som heter "The Prayer". Massa stämsång, allmänt sjukt vacker harmonik och... de sjöng den nu på avslutningen. Redan när Daniel Wendefors börjar spela igenom ackordvändan som ett intro kommer klumpen i halsen stenhårt. När textraden "... och låt oss aldrig glömma bort varandra" kommer brister allt. Alla vi stenhårda machograbbar i klassen förvandlas till fjollor under loppet av några minuter. Direkt efter skulle vi sjunga en glad gospellåt. Det gick väl...
Sen blev det panik, snabbt kramkalas och tårar och hejdåande till alla jag hann se innan jag blev tvungen att springa till LP, plocka ihop det sista, dammsuga, inse att dammsugarpåsen var full, sopa istället, låsa, lämna in nyckel (med risk att få en extra räkning då mitt rum antagligen inte var tillräckligt städat) och sen snabbt åka mot brommaplan. Nu, nåt tag senare, sitter jag här på tåget och är allmänt nere.
Aja, det får räcka såhär. Fjolligt inlägg, kommer jag tänka sen.
De sista dagarna har varit helt underbara och fruktansvärda på samma gång. I går var vi hemma hos Pernilla och åt jättegod mat, hade jättetrevligt och tittade på filmklipp från olika konserter vi genomfört med Musiklinjen 09/10. Det blev känslosamt, visst, men som en chockvåg kom dagen D. Idag. Men jag kommer till det snart. För en vecka sedan bokade jag biljett hem med ett tåg som gick 14.30. Bra tid tänkte jag då. Dålig tid inser jag nu. Jag hade väl lite av uppfattningen att vi skulle ha ganska glest schema idag så att jag skulle hinna dammsuga rummet och så på morgonen innan avslutningen i Kapellet. Det visade sig sen att vi musikare hade samling kl 08.30. Det höll på till fikat (10.00), där man, så länge man inte är gjord av sten, måste börja runda av lite med vännerna. Kl 10.30 började avslutningen i Kapellet, och den höll på till 12.09. Kl 12.19 behövde jag ta 309 för att hinna med tåget. Och mitt rum var inte städat än. YES. Det löste sig tillslut då min JÄTTESNÄLLA kusin Jonas kom och hämtade mig.
Nu till det sentimentala, och jag kommer nog lipa under tiden jag skriver detta. Kl 08.30 träffades vi i musiks lektionssal och fick säga något kort om året som vi haft. Pang. Alla gråter. Känslorna sådär bankar in i mig att det här har varit ett av mina bästa år i mitt liv. Alla tal är så fruktansvärt vackra. Vilka vänner jag har. Vilken underbar tillvaro vi har haft på Kaggeholm. Alla verkade överens om att musiklinjen har varit som en stor familj, där man har sina syskon bara några rum eller hus ifrån. Kommer jag NÅGONSIN få uppleva något liknande igen? Jag är ytterst tveksam. Jag kan bara behålla allt i mitt minne, och det kommer ligga kvar där för resten av livet. Tack och lov för det.
Efter samlingen och fikat hade vi avslutning med hela skolan i Kapellet. Sångerskorna i klassen sjöng under vår klassresa till Gran Canaria en sång som heter "The Prayer". Massa stämsång, allmänt sjukt vacker harmonik och... de sjöng den nu på avslutningen. Redan när Daniel Wendefors börjar spela igenom ackordvändan som ett intro kommer klumpen i halsen stenhårt. När textraden "... och låt oss aldrig glömma bort varandra" kommer brister allt. Alla vi stenhårda machograbbar i klassen förvandlas till fjollor under loppet av några minuter. Direkt efter skulle vi sjunga en glad gospellåt. Det gick väl...
Sen blev det panik, snabbt kramkalas och tårar och hejdåande till alla jag hann se innan jag blev tvungen att springa till LP, plocka ihop det sista, dammsuga, inse att dammsugarpåsen var full, sopa istället, låsa, lämna in nyckel (med risk att få en extra räkning då mitt rum antagligen inte var tillräckligt städat) och sen snabbt åka mot brommaplan. Nu, nåt tag senare, sitter jag här på tåget och är allmänt nere.
Aja, det får räcka såhär. Fjolligt inlägg, kommer jag tänka sen.
Detta har hänt
Då jag inte uppdaterat på väldigt länge får jag sammanfatta tiden som gått lite i ett enda asnajs inlägg.
Grabbkväll of Deth:
Mogna killar som vi är bestämde vi oss en dag för att ha grabbkväll. Ett gäng killar, en tom glöggflaska, en trasa och lite bensin. Det kan ju bara sluta på ett sätt. Molotov Cocktail. Isen på mälaren fick sig en reäl kok stryk när vi härjade.
Efter explosioner och (någolunda..) kontrollerade bränder gick vi mot ett av internathusen där tjejerna som motreaktion hade tjejkväll. Vi gick genom tvättstugeingången där säkringarna fanns. Efter att huvudsäkringen stängts av, smög vi in. De skrek. Och skrek. Och skrek. Och lugnade ner sig. Och skrek igen. Vi tände, släckte, kutade upp på övervåningen där de satt, och tände sedan ljuset. Några av gjorde som killen på carlsbergreklamen som försöker "vifta" in luft mot ansiktet på grund av hyperventilation.
Sjukt mellanstadiet. Kvällen avslutades sedan med, antagligen, den bästa kladdkakan någonsin och Harry Potter 6 i LP tillsammans med Anna och Rosanna.
Bloggens namn:
LP tjatade konstant (!) om att namnet måste bytas. Jag sa "jag orkar inte", men då slog de mig istället. Nej skämt åsido, de tjatade en del, och ja, nu bytte jag ju namn. End of story.
Gran Canaria:
Jaha, hur börjar man? Den 29:e packade vi, och den 30:e, kl 04.00 åkte vi till Arlanda. Vi hade lådor fyllda med massa instrument och kablar och... ja, typ det.
På Arlanda checkade vi in, satte oss på ett fik, går långsamt iväg mot gaten, och ungefär en kvart senare kommer jag på att jag glömt virveln som jag hade som handbagage på fiket. Eftersom jag mycket väl känner till hur glada de blir på flygplatser när man lämnar väskor utom synhåll, och kanske framför allt hur glada mina lärare skulle bli när de fick reda på att den enda virveln vi hade med oss, som dessutom är skolans virvel, var borta, så blev jag, enligt andras beskrivning likblek. Positivt: Virveln var kvar. Negativt: Varje dag frågade någon "var är virveln då Jocke?". Nåväl.
Vi landar, det är varmt, jag har vinterklimatsanpassade kläder. Kofta runt midjan, uppkavlade svarta jeans och svarta docmartens-kängor, YEAH. En halvtimmes bussfärd senare kom vi till Las Palmas och checkade in på hotellet Marmoral. Ett femstjärnigt hotell med pool och all-inclusive. Not. Men det var mysigt ändå. Jag, Carl och Affe delade rum och kom varandra sådär nära som tre killar överhuvudtaget kan*.
Spelningarna var roliga. Vi spelade på Svenska Turistkyrkan i Las Palmas tre gånger, på söndagen, måndagen och på fredagen. Turistkyrkan (...) i Playa Del Ingles (världens SÄMSTA ställe) en gång och hotellkomplexet Bahia en gång. Kyrkospelningarna var ju helt vanliga spelningar, men med en liten "kristen touch" om man nu kan säga så. Med andra ord, bara låtar med bra budskap ungefär, som på något sätt kan relateras till kristen tro. Bahia var en ren och skär coverbandspelning, med massa sköna radiodängor. Låtarna jag spelade trummor på (vissa på flera stället, vissa bara på ett) var:
- Hey guys, you wanna party here toniiight?!
- No sorry, we live in Las Palmas, and we're going home again today, so we can't.
- What, you live in Las Palmas? The difference between here and Las Palmas is that we've got the easier pussy!
*alex börjar garva*
- Ahahaha *pekar på alex*, you know what I'm talking aboooout!! Experienced boooooy!
*alla börjar garva*
- You know, drink a little, fuck all night, what do you say?
Följt av att vi står och snackar om att vi är musiker, har ett schema och därför inte kan, blablabla, och blir av med honom. Bara för att bli attackerad av en till. Jag går irriterat därifrån, och han tittar på mig och säger nåt i stil med "Hey, rastafare guy! You smoke weed?".
Underbar kvinnosyn och härliga fördommar. Jag undrar vad inkastaren sa om det var tjejer med?
Annars på fritiden var det sol (under uppehållen från regnet) och bad för hela slanten. Las Palmas är en rätt skön stad faktiskt, turismen finns typ bara längs stranden. Så fort man gick inåt staden så var det bara spanjorer där i princip, och man kände sig inte längre lika mycket som en dum turist. Varje morgon gick man till ett närliggande bageri och köpte bröd, förbi mataffären "HiperDino" och köpte yoghurt och gick därefter till där man nu skulle samlas. Kvällarna avslutades oftast med häng på någras rum eller kvällsdopp och att Affe och jag sedan gick till vårat rum och lade oss för att sova. En timme senare svävar Carl in på kärleksmoln och lägger sig han också.
Nu blev det långt, så allt annat får lite mindre plats istället.
Rockblocket:
Vi började egentligen rockblocket (som egentligen borde heta "70-talshårdrocksblocket") innan Granca, men det håller fortfarande på nu. Jag spelar i ensemble tillsammans med Fanny och Alexander (höhöhöhöh), Affe och Daniel Wendefossss. Vi bildar tillsammans "Not that Deep Purple". Konserten kommer, vad ryktet säger, äga rum i matsalen någon gång vecka 10. Låtlistan för min ensemble består för tillfället av:
Nu orkar jag verkligen inte skriva mer. Ska försöka hålla igång bloggen lite mer i fortsättningen.
Grabbkväll of Deth:
Mogna killar som vi är bestämde vi oss en dag för att ha grabbkväll. Ett gäng killar, en tom glöggflaska, en trasa och lite bensin. Det kan ju bara sluta på ett sätt. Molotov Cocktail. Isen på mälaren fick sig en reäl kok stryk när vi härjade.
Efter explosioner och (någolunda..) kontrollerade bränder gick vi mot ett av internathusen där tjejerna som motreaktion hade tjejkväll. Vi gick genom tvättstugeingången där säkringarna fanns. Efter att huvudsäkringen stängts av, smög vi in. De skrek. Och skrek. Och skrek. Och lugnade ner sig. Och skrek igen. Vi tände, släckte, kutade upp på övervåningen där de satt, och tände sedan ljuset. Några av gjorde som killen på carlsbergreklamen som försöker "vifta" in luft mot ansiktet på grund av hyperventilation.
Sjukt mellanstadiet. Kvällen avslutades sedan med, antagligen, den bästa kladdkakan någonsin och Harry Potter 6 i LP tillsammans med Anna och Rosanna.
Bloggens namn:
LP tjatade konstant (!) om att namnet måste bytas. Jag sa "jag orkar inte", men då slog de mig istället. Nej skämt åsido, de tjatade en del, och ja, nu bytte jag ju namn. End of story.
Gran Canaria:
Jaha, hur börjar man? Den 29:e packade vi, och den 30:e, kl 04.00 åkte vi till Arlanda. Vi hade lådor fyllda med massa instrument och kablar och... ja, typ det.
På Arlanda checkade vi in, satte oss på ett fik, går långsamt iväg mot gaten, och ungefär en kvart senare kommer jag på att jag glömt virveln som jag hade som handbagage på fiket. Eftersom jag mycket väl känner till hur glada de blir på flygplatser när man lämnar väskor utom synhåll, och kanske framför allt hur glada mina lärare skulle bli när de fick reda på att den enda virveln vi hade med oss, som dessutom är skolans virvel, var borta, så blev jag, enligt andras beskrivning likblek. Positivt: Virveln var kvar. Negativt: Varje dag frågade någon "var är virveln då Jocke?". Nåväl.
Vi landar, det är varmt, jag har vinterklimatsanpassade kläder. Kofta runt midjan, uppkavlade svarta jeans och svarta docmartens-kängor, YEAH. En halvtimmes bussfärd senare kom vi till Las Palmas och checkade in på hotellet Marmoral. Ett femstjärnigt hotell med pool och all-inclusive. Not. Men det var mysigt ändå. Jag, Carl och Affe delade rum och kom varandra sådär nära som tre killar överhuvudtaget kan*.
Spelningarna var roliga. Vi spelade på Svenska Turistkyrkan i Las Palmas tre gånger, på söndagen, måndagen och på fredagen. Turistkyrkan (...) i Playa Del Ingles (världens SÄMSTA ställe) en gång och hotellkomplexet Bahia en gång. Kyrkospelningarna var ju helt vanliga spelningar, men med en liten "kristen touch" om man nu kan säga så. Med andra ord, bara låtar med bra budskap ungefär, som på något sätt kan relateras till kristen tro. Bahia var en ren och skär coverbandspelning, med massa sköna radiodängor. Låtarna jag spelade trummor på (vissa på flera stället, vissa bara på ett) var:
- Man in the Mirror - Michael Jackson
- Ain't no other man - Christina Aguilera
- Amarula Tree - Amanda Jensen
- Release Me - Agnes
- Dansa Samba (Quem te viu, quem te ve, eller nåt sånt) - ???
- Hey guys, you wanna party here toniiight?!
- No sorry, we live in Las Palmas, and we're going home again today, so we can't.
- What, you live in Las Palmas? The difference between here and Las Palmas is that we've got the easier pussy!
*alex börjar garva*
- Ahahaha *pekar på alex*, you know what I'm talking aboooout!! Experienced boooooy!
*alla börjar garva*
- You know, drink a little, fuck all night, what do you say?
Följt av att vi står och snackar om att vi är musiker, har ett schema och därför inte kan, blablabla, och blir av med honom. Bara för att bli attackerad av en till. Jag går irriterat därifrån, och han tittar på mig och säger nåt i stil med "Hey, rastafare guy! You smoke weed?".
Underbar kvinnosyn och härliga fördommar. Jag undrar vad inkastaren sa om det var tjejer med?
Annars på fritiden var det sol (under uppehållen från regnet) och bad för hela slanten. Las Palmas är en rätt skön stad faktiskt, turismen finns typ bara längs stranden. Så fort man gick inåt staden så var det bara spanjorer där i princip, och man kände sig inte längre lika mycket som en dum turist. Varje morgon gick man till ett närliggande bageri och köpte bröd, förbi mataffären "HiperDino" och köpte yoghurt och gick därefter till där man nu skulle samlas. Kvällarna avslutades oftast med häng på någras rum eller kvällsdopp och att Affe och jag sedan gick till vårat rum och lade oss för att sova. En timme senare svävar Carl in på kärleksmoln och lägger sig han också.
Nu blev det långt, så allt annat får lite mindre plats istället.
Rockblocket:
Vi började egentligen rockblocket (som egentligen borde heta "70-talshårdrocksblocket") innan Granca, men det håller fortfarande på nu. Jag spelar i ensemble tillsammans med Fanny och Alexander (höhöhöhöh), Affe och Daniel Wendefossss. Vi bildar tillsammans "Not that Deep Purple". Konserten kommer, vad ryktet säger, äga rum i matsalen någon gång vecka 10. Låtlistan för min ensemble består för tillfället av:
- Hush - Deep Purple
- Strange Kind of Woman - Deep Purple
- Since I've Been Loving You - Led Zeppelin
- Carry on Wayward Son - Kansas
Nu orkar jag verkligen inte skriva mer. Ska försöka hålla igång bloggen lite mer i fortsättningen.
Trumlektion
Jag hade första trumlektionen på många många veckor nu. Lite ringrostig är jag nog efter ett lov i princip utan trummor. Vi körde på reält kan man säga. Jag ska hårdköra på dubbelslag, och är pepp som bara den. Jag är helt värdelös på det nämligen. Men nu ska det bli ändring, hoppas jag. Det här är allt jag ska göra under två veckors tid, medräknat dubbelslagsövningarna.
Hemma på min övningspad ska jag nöta två dubbelslagsövningar, en längre singlestrokeövning (enkelslag helt enkelt), flamslag framför allt åt höger och två ganska, i min mening, svåra marschlåtar som tar upp både virvlar (dvs dubbelslag) och flams.
På trumsetet på skolan ska jag lira igenom några grundkomp från runt 6-7 låtar som han skrivit ner (bland annat rosanna) och köra en A4 lång kordinationsövning för baskagge i ett vanligt rockkomp.
Döda mig om min diciplin sviker.
Hemma på min övningspad ska jag nöta två dubbelslagsövningar, en längre singlestrokeövning (enkelslag helt enkelt), flamslag framför allt åt höger och två ganska, i min mening, svåra marschlåtar som tar upp både virvlar (dvs dubbelslag) och flams.
På trumsetet på skolan ska jag lira igenom några grundkomp från runt 6-7 låtar som han skrivit ner (bland annat rosanna) och köra en A4 lång kordinationsövning för baskagge i ett vanligt rockkomp.
Döda mig om min diciplin sviker.
