Hudiksvall
Vad är det egentligen med småstäder som hudiksvall? Jag hatar stället i 19 år, och sedan när jag flyttar därifrån och kommer tillbaka blir jag nästan tårögd av nostalgi.
Det är världens största (ja, för att vara en håla är det ganska stort) håla, och man har upptäkt allt som finns att erbjuda där på en dag. I slutet på gymnasiet damp det ner ett brev från kaggeholms folkhögskola. "FUCK YOU, Hudik, here I come kagge!". Inget kunde vara bättre än att ta sig ifrån Hudiksvall. Och jag är jättenöjd här också.
Men nu saknar jag skiten lite ändå. Varför? Min gode vän Alexander Ottosson skrev ett inlägg på facebook att han kände sig lite sådär larvigt lokalpatriotisk. Att han på nått sätt längtade hem till själva platsen Stockholm framför allt, bara själva ytan. Självklart även människorna som finns där, men inte bara. Lite förstår jag vad han menar. Jag har många kompisar i Hudik som jag saknar ofta, men det är något speciellt med platsen också. Hela hälsingland i allmänhet liksom. Jag får den där hemma-känslan redan när jag är på E4 precis norr om Söderhamn. Jag börjar nästan romantisera allt, att det är så vackert, och härlig stämning och så vidare.
Jag gillar ju inte nationalism alls, jag anser för det mesta att mycket nationalism i längden bara leder till negativa saker. Varför vara stolt över att man råkat födas just "här" egentligen? Alla andra är ju lika stolta över sina områden, varför är ens eget så mycket bättre? Visst, vi har det bra i Sverige, men det har väl inte med våran landyta att göra? Nåja, nu kom jag av mig lite. Det är i alla fall lite konstigt, för jag går emot hela min ståndpunkt när jag på nått sätt känner att det är något speciellt med landskapet Hälsingland. Skog, kullar och hav. Många härliga människor. Många (väldigt många) asdryga också visserligen. Men ändå. Underbart.
Nästa gång jag åker hem och varit hemma i några dagar kan jag skriva ett inlägg om hur mycket jag hatar Hudiksvall. Bara så att det jämnar ut sig liksom.
God natt.
Det är världens största (ja, för att vara en håla är det ganska stort) håla, och man har upptäkt allt som finns att erbjuda där på en dag. I slutet på gymnasiet damp det ner ett brev från kaggeholms folkhögskola. "FUCK YOU, Hudik, here I come kagge!". Inget kunde vara bättre än att ta sig ifrån Hudiksvall. Och jag är jättenöjd här också.
Men nu saknar jag skiten lite ändå. Varför? Min gode vän Alexander Ottosson skrev ett inlägg på facebook att han kände sig lite sådär larvigt lokalpatriotisk. Att han på nått sätt längtade hem till själva platsen Stockholm framför allt, bara själva ytan. Självklart även människorna som finns där, men inte bara. Lite förstår jag vad han menar. Jag har många kompisar i Hudik som jag saknar ofta, men det är något speciellt med platsen också. Hela hälsingland i allmänhet liksom. Jag får den där hemma-känslan redan när jag är på E4 precis norr om Söderhamn. Jag börjar nästan romantisera allt, att det är så vackert, och härlig stämning och så vidare.
Jag gillar ju inte nationalism alls, jag anser för det mesta att mycket nationalism i längden bara leder till negativa saker. Varför vara stolt över att man råkat födas just "här" egentligen? Alla andra är ju lika stolta över sina områden, varför är ens eget så mycket bättre? Visst, vi har det bra i Sverige, men det har väl inte med våran landyta att göra? Nåja, nu kom jag av mig lite. Det är i alla fall lite konstigt, för jag går emot hela min ståndpunkt när jag på nått sätt känner att det är något speciellt med landskapet Hälsingland. Skog, kullar och hav. Många härliga människor. Många (väldigt många) asdryga också visserligen. Men ändå. Underbart.
Nästa gång jag åker hem och varit hemma i några dagar kan jag skriva ett inlägg om hur mycket jag hatar Hudiksvall. Bara så att det jämnar ut sig liksom.
God natt.
Kommentarer
Trackback
