Snö, snö och Hudiksvall
Min faster skulle åka till Hudiksvall för att hälsa på min farmor. Det råkade också vara så att min faster bor på Ekerö, och alltså bor bara några kilometer från Kaggeholm. Nu är jag här hemma i Hälsingland och sitter insvept i täcket på grund av en mycket kall källarvåning i en mycket kall vinternatt.
Men det var inte bara att åka hit. Klockan 13.15 lämnar jag och min faster Brommaplan. Vädret ser ju helt strålande ut. På riktigt, jag vet att det är svårt att se ironi i text, så jag vill bara poängtera att vädret faktiskt var väldigt bra. Allt gick som smort tills vi hade passerat uppsala. Snöröken och dimman blev allt tätare för varje kilometer vi kom närmare Gävle. På P4 ropade de då och då ut att det runt Tönnebro skett flera olyckor vilket medfört att man stängt av E4:an i båda färdriktningarna. Gamla E4:an var dock öppen som vanligt, och man rapporterade att många valde den vägen istället. Låter ju bra tänkte vi, och svängde av vid Hagsta krog. En minut senare sa de att en lastbil kört i diket på gamla E4 och att man borde ta "andra möjliga vägar istället", vad det nu kunde vara för vägar. Vi fortsatte med förhoppning att det skulle vara ordnat när vi nått olycksplatsen.
Vad fel vi kunde ha. Vi stod i kö i, ja jag vet ärligt talat hur länge, men väldigt länge. Nya E4:an, med färdrikning norrut, hann till och med öppnats, men det var ingen idé att vända tyckte vi. Och sen helt plötsligt började trafiken röra på sig och vi åkete med lätta suckar iväg igen. Bara för att upptäcka att vindrutetorkarna frusit under tiden vi stod stilla. YEAH. Jaja, vi hade ju i alla fall några kvadratcentimetrar att se genom, så det fick funka tills vi kommit till något ställe vi kunde stanna och skrapa bort isen. Under tiden kan man ju höja värmen mot rutan, tänkte faster Lisa, och böjde sig ner för att göra så. Jag tittade för tillfället ner i min telefon och skrev ett sms. När jag tittar upp så märker jag hur bred några meter av vägen helt plötsligt blev på högersidan. Och att det var en konstig vägg av packad snö längs vägkanten, just där vägen blev bredare. "Sss..!" hann jag säga, ungefär, innan vi kört ner i (antagligen, vad annars det kan ha varit vet jag inte) EXAKT SAMMA DIKE som lastbilen som just bogserats upp därifrån hade kört ner i. Den föredetta bilkön, som numera ersatts av en massa stressade förare som gasade på lite extra för att ta igen så mycket som möjligt av tiden de förlorat, stirrade förundrat på oss och undrade vad i all världen vi gjorde där nere under tiden som de körde vidare. Var är pappkassarna med kikhål när man väl behöver dem?!
En tysk lastbilschaffis, med ett för övrigt helt ENORMT ekipage som det stod Classic Mercedes Benz på, stannade och drog upp oss. Snäll kille asså! Sen fortsatte vi framåt och helt plötsligt var vägen helt öde. Tom. Som om vi kört fel eller nåt. Men vi fortsatte framåt i förhoppning om att vi faktiskt var påväg rätt. Och det var vi. För plötsligt kommer det en till bilkö. Den här lastbilen hade vi minsann inte fått höra om på trafiknyheterna! Vi stod i kö antagligen lika länge hursomhelst, och undertiden vi står där, får vi höra att den tredje alternativa vägen som var via Ockelbo, OCKSÅ hade köer på grund av olyckor. Helt sjukt. Som en konspiration, någon som ville stänga av norra Sverige från södra, eller nåt i den stilen. Så var det ju inte som tur var, för till slut så lättar kön, och vi åker vidare, tar oss tillbaka till nya E4:an och kommer till slut fram. Resan som brukar ta runt 3 timmar tog istället 6,5 timmar, men oj vad med action vi fick på köpet.
Nu får vi väl se om jag kommer hem igen bara...
Här i Hudik har det varit underbart i alla fall. Har träffat underbara släktingar och vänner; Mor och Far, Syster och Svåger, Farmor och Faster, Oskar och Jonas, Emma och Thilde, Helena och... Aja, jag skiter i att räkna upp alla jag träffat, det får duga såhär. Om en vecka ses vi nog igen, ni som känner er berörda.
Men det var inte bara att åka hit. Klockan 13.15 lämnar jag och min faster Brommaplan. Vädret ser ju helt strålande ut. På riktigt, jag vet att det är svårt att se ironi i text, så jag vill bara poängtera att vädret faktiskt var väldigt bra. Allt gick som smort tills vi hade passerat uppsala. Snöröken och dimman blev allt tätare för varje kilometer vi kom närmare Gävle. På P4 ropade de då och då ut att det runt Tönnebro skett flera olyckor vilket medfört att man stängt av E4:an i båda färdriktningarna. Gamla E4:an var dock öppen som vanligt, och man rapporterade att många valde den vägen istället. Låter ju bra tänkte vi, och svängde av vid Hagsta krog. En minut senare sa de att en lastbil kört i diket på gamla E4 och att man borde ta "andra möjliga vägar istället", vad det nu kunde vara för vägar. Vi fortsatte med förhoppning att det skulle vara ordnat när vi nått olycksplatsen.
Vad fel vi kunde ha. Vi stod i kö i, ja jag vet ärligt talat hur länge, men väldigt länge. Nya E4:an, med färdrikning norrut, hann till och med öppnats, men det var ingen idé att vända tyckte vi. Och sen helt plötsligt började trafiken röra på sig och vi åkete med lätta suckar iväg igen. Bara för att upptäcka att vindrutetorkarna frusit under tiden vi stod stilla. YEAH. Jaja, vi hade ju i alla fall några kvadratcentimetrar att se genom, så det fick funka tills vi kommit till något ställe vi kunde stanna och skrapa bort isen. Under tiden kan man ju höja värmen mot rutan, tänkte faster Lisa, och böjde sig ner för att göra så. Jag tittade för tillfället ner i min telefon och skrev ett sms. När jag tittar upp så märker jag hur bred några meter av vägen helt plötsligt blev på högersidan. Och att det var en konstig vägg av packad snö längs vägkanten, just där vägen blev bredare. "Sss..!" hann jag säga, ungefär, innan vi kört ner i (antagligen, vad annars det kan ha varit vet jag inte) EXAKT SAMMA DIKE som lastbilen som just bogserats upp därifrån hade kört ner i. Den föredetta bilkön, som numera ersatts av en massa stressade förare som gasade på lite extra för att ta igen så mycket som möjligt av tiden de förlorat, stirrade förundrat på oss och undrade vad i all världen vi gjorde där nere under tiden som de körde vidare. Var är pappkassarna med kikhål när man väl behöver dem?!
En tysk lastbilschaffis, med ett för övrigt helt ENORMT ekipage som det stod Classic Mercedes Benz på, stannade och drog upp oss. Snäll kille asså! Sen fortsatte vi framåt och helt plötsligt var vägen helt öde. Tom. Som om vi kört fel eller nåt. Men vi fortsatte framåt i förhoppning om att vi faktiskt var påväg rätt. Och det var vi. För plötsligt kommer det en till bilkö. Den här lastbilen hade vi minsann inte fått höra om på trafiknyheterna! Vi stod i kö antagligen lika länge hursomhelst, och undertiden vi står där, får vi höra att den tredje alternativa vägen som var via Ockelbo, OCKSÅ hade köer på grund av olyckor. Helt sjukt. Som en konspiration, någon som ville stänga av norra Sverige från södra, eller nåt i den stilen. Så var det ju inte som tur var, för till slut så lättar kön, och vi åker vidare, tar oss tillbaka till nya E4:an och kommer till slut fram. Resan som brukar ta runt 3 timmar tog istället 6,5 timmar, men oj vad med action vi fick på köpet.
Nu får vi väl se om jag kommer hem igen bara...
Här i Hudik har det varit underbart i alla fall. Har träffat underbara släktingar och vänner; Mor och Far, Syster och Svåger, Farmor och Faster, Oskar och Jonas, Emma och Thilde, Helena och... Aja, jag skiter i att räkna upp alla jag träffat, det får duga såhär. Om en vecka ses vi nog igen, ni som känner er berörda.
Hudiksvall
Vad är det egentligen med småstäder som hudiksvall? Jag hatar stället i 19 år, och sedan när jag flyttar därifrån och kommer tillbaka blir jag nästan tårögd av nostalgi.
Det är världens största (ja, för att vara en håla är det ganska stort) håla, och man har upptäkt allt som finns att erbjuda där på en dag. I slutet på gymnasiet damp det ner ett brev från kaggeholms folkhögskola. "FUCK YOU, Hudik, here I come kagge!". Inget kunde vara bättre än att ta sig ifrån Hudiksvall. Och jag är jättenöjd här också.
Men nu saknar jag skiten lite ändå. Varför? Min gode vän Alexander Ottosson skrev ett inlägg på facebook att han kände sig lite sådär larvigt lokalpatriotisk. Att han på nått sätt längtade hem till själva platsen Stockholm framför allt, bara själva ytan. Självklart även människorna som finns där, men inte bara. Lite förstår jag vad han menar. Jag har många kompisar i Hudik som jag saknar ofta, men det är något speciellt med platsen också. Hela hälsingland i allmänhet liksom. Jag får den där hemma-känslan redan när jag är på E4 precis norr om Söderhamn. Jag börjar nästan romantisera allt, att det är så vackert, och härlig stämning och så vidare.
Jag gillar ju inte nationalism alls, jag anser för det mesta att mycket nationalism i längden bara leder till negativa saker. Varför vara stolt över att man råkat födas just "här" egentligen? Alla andra är ju lika stolta över sina områden, varför är ens eget så mycket bättre? Visst, vi har det bra i Sverige, men det har väl inte med våran landyta att göra? Nåja, nu kom jag av mig lite. Det är i alla fall lite konstigt, för jag går emot hela min ståndpunkt när jag på nått sätt känner att det är något speciellt med landskapet Hälsingland. Skog, kullar och hav. Många härliga människor. Många (väldigt många) asdryga också visserligen. Men ändå. Underbart.
Nästa gång jag åker hem och varit hemma i några dagar kan jag skriva ett inlägg om hur mycket jag hatar Hudiksvall. Bara så att det jämnar ut sig liksom.
God natt.
Det är världens största (ja, för att vara en håla är det ganska stort) håla, och man har upptäkt allt som finns att erbjuda där på en dag. I slutet på gymnasiet damp det ner ett brev från kaggeholms folkhögskola. "FUCK YOU, Hudik, here I come kagge!". Inget kunde vara bättre än att ta sig ifrån Hudiksvall. Och jag är jättenöjd här också.
Men nu saknar jag skiten lite ändå. Varför? Min gode vän Alexander Ottosson skrev ett inlägg på facebook att han kände sig lite sådär larvigt lokalpatriotisk. Att han på nått sätt längtade hem till själva platsen Stockholm framför allt, bara själva ytan. Självklart även människorna som finns där, men inte bara. Lite förstår jag vad han menar. Jag har många kompisar i Hudik som jag saknar ofta, men det är något speciellt med platsen också. Hela hälsingland i allmänhet liksom. Jag får den där hemma-känslan redan när jag är på E4 precis norr om Söderhamn. Jag börjar nästan romantisera allt, att det är så vackert, och härlig stämning och så vidare.
Jag gillar ju inte nationalism alls, jag anser för det mesta att mycket nationalism i längden bara leder till negativa saker. Varför vara stolt över att man råkat födas just "här" egentligen? Alla andra är ju lika stolta över sina områden, varför är ens eget så mycket bättre? Visst, vi har det bra i Sverige, men det har väl inte med våran landyta att göra? Nåja, nu kom jag av mig lite. Det är i alla fall lite konstigt, för jag går emot hela min ståndpunkt när jag på nått sätt känner att det är något speciellt med landskapet Hälsingland. Skog, kullar och hav. Många härliga människor. Många (väldigt många) asdryga också visserligen. Men ändå. Underbart.
Nästa gång jag åker hem och varit hemma i några dagar kan jag skriva ett inlägg om hur mycket jag hatar Hudiksvall. Bara så att det jämnar ut sig liksom.
God natt.
