jockepedia

Nu sitter jag på tåget påväg till Örebro för studier till Röntgensjuksköterska. Hade jag valt en annan väg, hade jag idag åkt tillbaka till Kaggeholms Folkhögskola. Men nu sitter jag på tåg mot Örebro.

Sist jag skrev ett inlägg helt om Kaggeholm tror jag var när jag satt på tåget till Hudiksvall, efter avslutningen. Större delen av dagen bestod av stor sorg, och massa tårar, och jag fick skynda mig iväg innan allt var riktigt slut än för att hinna med tåget. På tåget kom tårarna igen då jag kom på den brillianta idén att skriva blogginlägg om tiden på Kagge under själva tågresan (och därmed blev det första gången jag grät offentligt i mitt vuxna (?) liv...). Nu, när jag åker mot Örebro, och tittar ut genom tågets fönster, får jag starka flashbacks, som dessutom förstärks av att jag kom på den brillianta idén att ringa två personer (Alex och Jonas) som börjar på Kaggeholm idag. Jag gråter inte nu. Har inte ens en klump i halsen. Men jag har den inre tomheten som jag också kände när jag åkte till Hudik från Kaggeholm. Hemkänslan. Att hemmet finns på Kagge, med folket på kagge. VARFÖR går jag inte tvåan? Jag borde också vara där nu.

Men jag tror att jag valt rätt. Idag ringde Markus Collin. Han ska tydligen också flytta till Örebro, och undrade ifall vi kunde försöka hitta en lägenhet tillsammans och dela. Vips så känns allting lite tryggare. I morgon väntar introduktionsdag och sedan, vad jag misstänker, nollning. Där känns det inte så tryggt. Men det kommer nog gå bra.

Om nån ska bo, eller redan bor, i kollektiv i Örebro, och det finns en, gärna två, lediga rum, SÄG TILL!

Jag tror det summerar kaggeholmssaknaden för tillfället i alla fall. Jag ska försöka hälsa på flera gånger. Tror jag kommer behöva göra det för att inte gå under.